Efter många år inträffade det att Brahma, den Evärdelige, Världarnas Skapares Fader, uppenbarade sig för dem såsom en skepnad af ljus, och uppmanade dem att utbedja sig hvadhälst de önskade. Och med händerna hopknäppta öfver pannan svarade de: "Om Världarnas Faders Fader med välbehag ser till våra botöfningar, så utbedja vi oss att vinna kännedom om all trolldomskonst och all krigskonst, att äga skönhetens och styrkans gåfva och erhålla löftet om odödlighet."

Men Brahmas skepnad gaf dem till svar: "Odödlighet kan icke gifvas er, o Daitya furstar, emedan ni ålagt er botöfningar endast för att erhålla makt öfver de Tre Världarna. Men jag vill tillförsäkra er den kunskap, den makt och de kroppsliga gåfvor ni önska er. Desslikes tillförsäkrar jag er, att ingen skall kunna förgöra er; hvarken jordiska varelser eller andar eller gudar skola ha makt att skada er, såvida ni icke skada hvarandra."

Så erhöllo de båda Daityanerna Brahmas gunstbevis, och blefvo oöfvervinneliga för både gudar och människor. De återvände därpå till sin bostad, och öfvergåfvo helt och hållet dygdens väg, åto och drucko och syndade svårliga, ja, mer än någon af deras onda ras gjort före dem, så att deras lif kunde förliknas vid en oatbruten rad af fester och gudlösa förlustelser. Men inga nöjen kunde mätta dessa Asura’er, fastän alla de dödliga, som dvaldes tillsammans med dem, ledo till följd af de ohyggliga utsväfningarna. De två Daityanerna hvarken önskade eller behöfde någon hvila eller sömn, — natt och dag voro lika för dem. Men de dödliga, som omgåfvo dem, dogo inom kort af nöjen och vällefnad. Och Daityanerna vredgades på dem, emedan de dogo.

* * * * *

Slutligen beslöto de båda Asura’erna att för en tid bortåt afstå från sina nöjen, för att med hjälp af de magiska kunskaper, som tilldelats dem af Brahma, eröfra sig de Tre Världarna. Och de började krig mot Indras Himmel, ty de hade fått förmåga att röra sig genom luften hastigare än demoner. Sura’erna och Gudarna, som visste att de nalkades och kände den makt, som tilldelats dem, skyndade sig visserligen till Brahmaloka, där de allra heligastes andar dväljas. Men Daityanerna, som segrat med sin här af onda andar, slogo många Yakshasa’er, eller skalleväktare, och Rakshasa’er, hvilka äro demoner, och ett otal af alla de varelser, som flyga genom luften. Därefter dödade de alla Naga‘er, eller ormar med människoansikten, hvilka lefde i jordens innandöme; och de öfvervunno alla hafvets djur.

Därpå beslöto de att utsträcka sin onda makt öfver hela jorden, och att förgöra alla, som dyrkade gudarna. Ty de böner och offer, som Rajarshi’erna och Brahminerna oupphörligt framförde till gudarna ökade dessas makt; och Daityanerna hatade därför bittert alla heliga män. Tack vare den kraft, som tilldelats de gudlösa furstarna, kunde ingen motsätta sig deras vilja, och eremiternas och Brahminernas mäktiga förbannelser nyttade till intet. Alla, som dyrkade gudarna, blefvo dräpta; de eviga altareldarna kringkastades och utsläcktes; de heliga oflergåfvorna vräktes i sjön; de heliga kärlen slogos sönder; de vördnadsbjudande templen refvos ned; och jordens yta blef genom förstörelsen så ödelagd, som om den förhärjats af dödsguden. Och i det de med hjälp af sin trolldomskonst förvandlade sig till tigrar, lejon och vilda elefanter, uppsökte och förgjorde Asura’erna alla de asketer, som lefde i fördolda bergshålor, i okända skogsgömslen eller i jungelns djupa tystnad. Sålunda blef världen förvandlad till en öken, öfverströdd med människoben; och där fanns inga städer, ingen befolkning, ingen offerrök, intet mummel af böner, intet mänskligt lifstecken; — endast ödslig fasa och skräckfull död.

* * * * *

Då samlade sig alla luftens heliga väsen — Siddha’er och Devarshi’er och Paramarshi’er, — bestörta öfver världens ödeläggelse och fyllda af gudomligt medlidande med universum, i Brahmas bostad, och beklagade sig för honom öfver det som skett, samt bönföllo honom om att förstöra Sundas och Upasundas makt. Brahma satt då bland sina gudar, omgifven af Siddha’er och Brahmarshi’er; Mahadeva var närvarande och Indra, och Agni, Eldfursten, och Vayu, Vindarnas Herre, och Aditya, Solguden, som tyglar de sjuhöfdade springarne, och Shandra, den lotusälskande månguden. Och alla himmelens äldste stodo bland dem, skogens Vanaprastha’er och luftens Siddha’er och de Vaikhanasaer, som lifnära sig med rötter, och de sextio tusen lysande Balakhilyasa’er, — knappast större än en människotumme, — hvilka framföddes i Brahmas hår.

Ur evigheternas violetta djup tillkallade då Brahma Visvakarman, världsalltets formare, himlakropparnas Skapare, — Visvakarman, som upptändt alla fästets Eldar! Och Visvakarman uppsteg ur evigheterna som en stjärnsky, och stod omfluten af ljus inför Allfadern.

Och Brahma tilltalade honom, sägande: "O min gyllene son, o Visvakarman, skapa mig en kvinna skönare än den skönaste, Ijufligare än den ljufvaste, så bedårande, att hon drager till sig äfven alla de gudomligas hjärtan, på samma sätt som månen i sitt lopp lyfter jordens vatten emot sig… Jag bidar."