Inhöljande sig själf i dimmor, osynlig, allvarlig, och lydande Gudafaderns vilja, skapade då Visvakarman, med hjälp af alla kostbara juveler, af alla himlens färger, af alla blommors doft, af alla ljusstrålar, af alla musikens toner, af alla ting, som äro sköna och Ijufliga att skåda, att röra, att lyssna till, att smaka, att känna doften af. Och såsom dimmorna förtätas till frostens luftiga spetsverk, såsom solstrålar förvandlas till tusenfärgade ädelstenar, så hopmängdes på hemlighetsfullt sätt tiotusental ovärderliga ting till en ny lifssubstans, och substansen göts och tog form i en kvinnas skepnad. Alla blommors skönhet lockade vid hennes barm, all vällukt dvaldes i hennes andedräkt, alla diamanters sken strålade i hennes ögon; hennes lockar voro skapade af solsken och guld, Himmelens blommor knoppades på hennes läppar, pärlan och den sköna opalen blandade sig i hennes småleende, tonerna i hennes röst voro sammansatta af tusen fåglars kärlekssånger. Och åt henne gafs namnet Tilottama, som på det gamla indiska tungomål — hvilket talades af gudar och människor — betyder "Vackert skapad af skönaste atomer"… Därefter försvann Visvakarman, såsom aftonens strålglans förbleknar, och sjönk ned i omätligheterna och uppgick i Evigheterna, där det hvarken finnes tid eller rum.

* * * * *

Tilottama, som var höljd endast i en mantel af ljus, hopknäppte i tillbedjan sina händer öfver pannan, bugade sig inför Gudarnas Fader, och talade med en ljufligare röst, än man någonsin hört ens i Himlarnas Himmel, sägande: "O Du Världsalltets Fader, låt mig få kännedom om Din vilja och det himmelska ändamål, för hvilket jag skapats."

Och de djupa, guldklingande tonerna svarade vänligt: "Nedstig, goda
Tilottama, till människornas värld och utveckla inför Sunda och
Upasunda all din skönhets trollmakt, så att Daityanerna för din skull
begynna hata hvarandra.

"Det skall bli som du önskar, o Du alla Skapade Varelsers Herre", svarade Tilottama; och efter att trenne gånger ha nedböjt sin sköna kropp inför Brahma, aflägsnade hon sig och gled därvid, hälsande, längs gudarnas krets.

Men den store guden Siva, den välsignade Maheswara, satt i söder, med ansiktet vändt mot öster; de andra gudarna sågo mot norr; och Rishi'ernas sju ordningar — Devarshi’er, Brahmarshi’er, Maharshijer, Paramarshi’er, Rajarshi’er, Kandarshi’er och Srutarshi’er — sutto på hvardera sidan. Och medan Tilottama passerade längs deras krets sökte gudarna att icke betrakta henne, på det deras hjärtan ej skulle dragas mot hennes trolska skönhet, hvilken sannerligen icke skapats till lust, utan endast till fördärf. Sålunda härdade Indra och den välsignade Sthanu för ett ögonblick sina hjärtan emot henne. Men då hon nalkades Maheswara, som höll ansiktet vändt mot öster, bildade sig på honom ett nytt ansikte, ett ansikte vid södra sidan, med ögon skönare än lotusblommor. Och då hon svängde sig bakom honom, framträdde ett nytt ansikte på den västra sidan; och då hon vände sig mot norr, framträdde ett ansikte åt norr, så att han ej kunde annat än betrakta henne. Och då hon svängde sig kring den store Indra blomstrade det äfven på hans kropp ut ögon, framtill, baktill och på hvardera sidan, ända tills de gingo upp till ett tusental stora, djupa ögon, försedda med röda ögonlock. Sålunda kom det sig att Mahadeva blef guden med de fyra ansiktena och Balasundana guden med de tusen ögonen. Och nya ansikten framväxte på alla gudomligheterna och alla himmelens innevånare, under det Tilottama passerade förbi dem. Alla fingo de två, tre, myriader ansikten, i trots af deras beslut att icke betrakta henne — så mäktig var hennes skönhets trollmakt! Endast Brahma, alla Gudars Fader, förblef lika oberörd, som evigheten själf; för honom voro skönhet och fulhet, ljus och mörker, natt och dag, död och lif, det ändliga och det oändliga för alltid ett och detsamma…

* * * * *

Sunda och Upasunda förlustade sig bland bärgen tillsammans med sina dåliga kvinnor, då de för första gången varseblefvo Tilottama, som plockade blommor. Och vid hennes åsyn upphörde deras hjärtan att slå, och de glömde icke blott allt det de gjort och sina rikedomar, sin makt och sina nöjen, utan äfven den gudomliga bestämmelsen, att de endast kunde dö genom hvarandras hand. Hvardera närmade sig Tilottama, hvardera försökte kyssa hennes läppar, hvardera sökte drifva undan sin broder, hvardera gjorde anspråk på henne för sig ensam. Och det första hatet mot den andre uppflammade i hvarderas ögon. "Min skall hon bli!" skrek Upasunda. "Ryck henne från mig, om du kan!" röt Sunda i ursinnigt trots. Och från ord öfvergingo de snart till tillvitelser och från tillvitelser till hugg och slag. Slutligen öfverföllo de hvarandra med sina vapen och stredo till dess båda stupade.

Då blefvo deras dåliga kamrater slagna med förfäran, och kvinnorna flydde skrikande bort. Och Asura’erna, som sågo Brahmas hand i det som inträffat, darrade och togo till flykten, samt drogo sig undan till det hemvist för mörker och eld, som är de fördömdes bostad.

* * * * *