Tilottama återvände till Brahmaloka, lofordades af gudarna och fick vänligt erkännande af Brahma, Världarnas och Människornas Fader, som bad henne utbedja sig hvadhälst hon mest önskade. Men hon utbad sig endast att för alltid få dväljas i denna strålande och ljusa värld, med dess lycksaliga invånare. Och Världsalltets Fader svarade, sägande: "Din bön skall dig beviljas, o du mest förledande bland alla skapade varelser! Du må stanna i solens närhet — men icke bland gudarna, ty då kunde ofärd bringas åstad. Och själfva strålglansen af din skönhet skall blända de dödligas ögon och hindra dem att varseblifva dig, så att deras hjärtan icke förtäras för din skull. Dröj därför för alltid i solens himmel!"
Och efter att ha återskänkt Indra herraväldet öfver de Tre Världarna drog sig Brahma undan till Brahmalokas oändliga ljus.
BRAHMINEN OCH HANS BRAHMINHUSTRU
Den vise binder sig icke vid en kvinna, ty kvinnorna leka med deras hjärtan, som älska dem, liksom med korpar, hvilkas vingpennor plockats ut… Kvinnorna bära honung på sina tungor, men i deras hjärtan finnes intet, utom halahala-gift… Deras natur är skiftande som hafvets strömmar; deras kärlek varar ej längre än den gyllne glöden efter solens nedgång. Kvinnorna likna gundja-frukten, — endast skönhet till det yttre, endast gift till det inre… Därför veta erfarna och visa män att sky kvinnorna, på samma sätt som de sky de vattenbehållare, hvilka befinna sig inom kyrkogårdarnas områden…
* * * * *
I "Pantchopakhyana", äfvensom uti det "Haf för sagornas floder", som på gammal indiska kallas Kathasaritsagara, återfinnes denna berättelse om en Brahmin och hans Brahminhustru.
… Aldrig har det ljus, som strålar i en älskares öga, lyst ömmare än hos Brahminen, som gaf sitt lif för den kvinnas skull, under hvars lotusfötter han nedlagt sitt hjärta. Och likväl, — finns det väl någon man, som icke någon gång under sitt lif varit ett rof för den dårskap, som inges af kvinnan?…
Han ensam älskade henne; hans familj fann sig motvilligt i att uthärda hennes närvaro, — ty på hennes tunga låg det skarpa gift, som retar upp syster mot broder, vän mot vän. Men så högt älskade han henne, att han för hennes skull öfvergaf fader och moder, syster och broder, och drog bort för att söka sin lycka i främmande länder. Hans osynlige Devaväktare ledsagade honom lyckligtvis på hans färd, ty han var sannerligen en helig man och hade intet fel, förutom sin dårskap att älska för mycket. Och Devan, som var andligen fjärrskådande, förutsåg allt, som skulle komma att inträffa.
Då de vandrade genom den af elefanter hemsökta skogen sade den unga kvinnan: "O du son till en vördnadsvärd man, din hustru förgås af törst; hon ber dig ödmjukt att hämta henne litet vatten från närmaste källsprång." Och Brahminen skyndade sig genast med kurbitsskalet i sin hand till närmaste bäck. Men då han återvände fann han sin älskade ligga död på en hög med blad. Detta var ett verk af den osynlige, gode Devan.
Brahminen kastade då kurbitsen långt ifrån sig, brast ut i våldsam gråt, snyftade så att hjärtat kunnat brista och kysste sin Brahminhustrus sköna döda ansikte, de späda döda fotterna och den guldfärgade halsen. Samtidigt skrek han af förtviflan och dristade till och med fråga gudarna hvarför de så hemsökt honom.