* * * * *
Men den stackars Brahminen var icke död; ty den gode Devan hade bevarat hans lif, och några resande, som passerade förbi brunnen, drogo upp honom och gåfvo honom att äta. Därpå anlände han inom kort till den by, i hvilken den eländiga Brahminhustrun bodde. I vild fruktan rusade hon då till konungen och sade: "Lyssna! Den fiende, som sökte döda min make, är oss på spåren."
Då sade konungen: "Må han bli nedtrampad under elefanternas fötter."
Men Brahminen försvarade sig, då konungens män ville gripa honom, och utropade med bitterhet: "O Konung, du kallas den rättvise, och vill icke ens lyssna till den anklagades försvar. Denna sköna, men onda kvinna är sannerligen min egen hustru. Låt henne åtminstone först återge mig det jag skänkt henne, innan du dömer mig."
Då bad konungen sina män vänta ett ögonblick. "Gif honom tillbaka det som tillhör honom", befallde han.
Men Brahminhustrun vägrade, sägande: "Min härskare, jag äger intet, som skulle tillhöra honom." Då mörknade konungens panna och ögonbrynen sammandrogo sig, som hos en vredgad Maharajah.
"Gif mig tillbaka", utropade Brahminen, "gif mig tillbaka det lif jag gaf dig, mitt eget lif, som jag öfverlämnade åt dig genom uttalandet af de tre hemlighetsfulla formlerna, — hälften af det antal år, som tillmätts mig."
Vettskrämd af fruktan mumlade hon då: "Ja, jag återger dig det lif du skänkte mig genom uttalandet af de tre magiska formlerna", och föll död ned till konungens fötter.
Sålunda blef sanningen uppenbar, och därifrån härrör sig ordspråket: —
"Den, för hvars skull jag upp gaf mitt hem, min familj, och till och med halfva mitt lif, har hjärtlöst öfvergifvit mig! Hvilken man kan förlita sig på en kvinna!"