BAKAWALI
Det finns på hindostanskt språk en underbar sagosamling, som upptecknats af en muhammedan, men likväl handlar om de gamla, indiska gudarna, och om Apsara’er och Rakshasa’er. Den kallas "Bakawalis Ros". I den ingå många sällsamma sägner om brunnar, fyllda med magiskt vatten, hvilket förbyter deras kön, som bada däri, och historier om blommor, som trollats fram — och som aldrig vissna — och hvilkas doft återger de blinda deras syn. Och framför allt ingår där denna berättelse om mänsklig och likväl öfvermänsklig kärlek, hvilken saknar sin like…
* * * * *
På den tid, då den mäktige Rajah’n Zainulmuluk härskade öfver Hindostans ostliga riken, förälskade sig Bakawali, Apsaran, i en jordisk yngling, som var ingen annan än Rajah’ns son. Ty den unge mannen var skön som en ungmö, skönare till och med än Guden Kama, och synbarligen skapad för att älskas. Och i detta land är allt lefvande, ja, till och med själfva plantorna, känsligt för skönhetens intryck. Sålunda slår till exempel Asoka-växten ut i doftande blommor, då den beröres af en älsklig flickas fot. Och Bakawali, som var dotter till en af de odödliga, var fagrare än någon mänsklig varelse; och de som skådat henne och tagit henne för en dödlig kvinna, svarade då de tillspordes om henne: "Fråga ej oss. Bed hällre näktergalen besjunga hennes fägring."
Ynglingen Taj-ulmuluk hade ingen aning om att hans älskade ej var af mänskligt ursprung. Han hade råkat henne af en tillfällighet och hade enligt Gandharva bruket i hemlighet förenat sig med henne. Men han visste att hennes ögon voro öfvernaturligt stora och mörka, och att hennes hår var välluktande som tartarisk mysk. Och då hon rörde sig utströmmade det från henne ett sådant ljus och en sådan doft, att han blef mållös — och han stod där betraktande henne, orörlig som en bildstod. Och efter det kärlekens lampa tändts i Bakawalis hjärta, förbrände hennes klokhet sig själf — lik en guldskimrande mal — i dess låga, så att hon ytterligt bortglömde alla de sina, sin egen odödlighet och till och med de himmelska salar, i hvilka hon varit van att dväljas.
* * * * *
I hinduernas heliga böcker förtäljes det ofta om den eviga staden Armanagar, hvars innevånare äro odödliga. Där lefver den blåskäggige Indra i sömnlös glädje, omgifven af sitt aldrig slumrande hof af himmelska bajadärer, hvilka kringsväfva honom på samma sätt som himmelens stjärngrupper i sin gyllene dans omkretsar solen, Surya. Och detta var Bakawalis hem, som hon öfvergett för mänsklig kärleks skull.
Så hände sig en natt, en natt full af dofter och vällust, att Indra störtade upp från sitt läger, som om han plötsligt erinrat sig något han längesen glömt, och frågade sin omgifning: "Hur kommer det sig att Bakawali, Firoz dotter, icke mera visar sig ibland oss?" En af bajadärerna svarade, sägande: "O mäktige Indra, den vackra fisken har fångats i mänsklig kärleks nät. Lik näktergalen upphör hon aldrig att beklaga sig öfver att hon icke kan älska med ännu större hängifvenhet. Berusad är hon af sin dödlige älskares förgängliga ungdom och skönhet, och hon lefver endast för honom och genom honom, — ja, ända därhän, att hon alldeles glömt sina närmaste egna och till och med fått motvilja för dem. Det är tack vare honom, O Härskare öfver Sura’er och Deva’er, som den rosenkindade icke mera infinner sig vid vårt hof."
Då vredgades Indra, och befallde att Bakawali med våld skulle hämtas inför honom, föi att stå till svars för sin dåraktiga förälskelse. Och Deva’erna väckte henne ur hennes sömn lyfte henne i sin molnvagn och förde henne till Indra, medan hennes läppar ännu voro fuktiga af jordiska kyssar och hennes hals bar röda märken efter mänskliga läppar. Hon knäböjde inför Indra med händerna hopknäppta som till bön; medan Himmelens Herre betraktade henne i stum vrede och med samma hotande uppsyn, som präglade hans ansikte då han red till strids på sin tresnablade elefant. Därefter sade han till Deva’erna, som omgåfvo honom: "Må hon renas med eld, ty från henne utströmmar en dödlig doft, som är outhärdlig för odödliga sinnen. Och om hon ännu därefter återfaller till sin dårskap, så skall hon om igen inför min åsyn förtäras af eld"…
Så bands då den skönaste af Apsara’erna och kastades i en eld lika våldsam som solens lågor, och inom ett ögonblick var hennes kropp förvandlad till en hög hvitnad aska. Men öfver askan utstänktes magiskt vatten; och ur det rykande bålet uppsteg Bakawali, naken som en nyssfödd, men ännu mer fulländad och bländande skön än förut. Och Indra befallde henne att dansa inför honom, så som hon plägat göra det i gångna dagar.