Då dansade hon alla de danser, som äro kända i himmelens salar, böjande och slingrande sig, som en blomma omsvept af en doftande vind, som ett vatten krusadt under solljuset. Och hon kretsade inför Indra så snabbt som ett hvirflande löf och så lätt som ett bi, med myriader skiftningar i sin berusande grace, med rörelser i evigt växlande tjusning. Till slut hängde åskådarnes ögon vid hennes skimrande fötter och alla utropade högljudt: "O blomstervarelse! O rosenvarelse! Du under ur Skönhetens Trädgård! Du tjusande väsen! Du blomstervarelse!"
* * * * *
På detta sätt tvangs hon att natt efter natt infinna sig hos Indra i Armanagar, och natt efter natt uthärda den våldsammaste eldrening, ty hon ville ej afstå från sin dårskap. Och natt efter natt vände hon tillbaka till sin mänskliga älskare och återtog, utan att väcka honom, sin vanliga plats vid hans sida, efter att först ha badat sig i den stora brunnen med rosendoftande vatten ute på gården.
Men en gång hände det sig att Taj-ulmuluk vaknade under natten, och då han sträckte ut sin arm märkte han att hon icke fanns vid hans sida. Endast doften af hennes hufvud på kudden och välluktande dräkter slängda i älsklig oordning på hvarje divan…
Då hon återvände, skönare än någonsin förr, uttalade ynglingen ingen förebråelse. Men följande natt skar han med en hvass knif upp spetsen af ett finger och strödde salt i såret, för att därigenom hindra sig från att somna. Och när den luftiga vagnen ljudlöst sänkte sig, lik en lång, månskensskimrande sky, så reste han sig och följde oförmärkt efter Bakawali. Hängande under vagnen bars han upp öfver vindarna ända till Armanagar, in till de juvelgnistrande salarna och fram till Indra. Men Indra märkte intet, ty hans sinnen voro berusade af sköna syner och dofter af soma-vin.
Då fick Taj-ulmuluk, som stod i skuggan af en pelare, se en fägring sådan han aldrig skådat förr — förutom hos Bakawali — och höra en ljufligare musik, än någonsin en dödlig kunnat utföra. Den bländande glansen förvillade hans syn och korsningarna i det genombrutna och juvelgnistrande bågvärket ofvan hans hufvud föreföll honom som en sammansättning af tallösa rägnbågars prakt. Men då han helt oförmodadt fick bevittna Bakawalis ohyggliga eldrening, så kyldes hans hjärta till is inom honom, och han ropade högt till. Och han skulle icke kunnat afhålla sig från att kasta sig i den rasande hvita eldbranden, om ej de magiska orden uttalats och det förtrollade vattnet utstänkts innan han hunnit röra en lem. Därpå såg han Bakawali mer bedårande än någonsin förr uppstå ur sin snöhvita aska, — så strålande skön som gudinnan Lakshmi i den vänaste af hennes tusentals skepnader, — lik en komet, som utgått ur solens omfamning med praktfullare glans och en ännu rikare gloria af skimrande hår…
Och Bakawali utförde sin dans och aflägsnade sig därpå; och Taj-ulmuluk återvände på samma sätt som han kommit.
* * * * *
Då dagen började gry, omtalade han för Bakawali att han följt henne på hennes färd och upptäckt hennes hemlighet. Men då grät hon och darrade af fruktan. "O ve! o ve! hvad har du gjort?" snyftade hon, "du har uppfört dig som om du varit din egen bittraste fiende. Aldrig kan du föreställa dig hvad jag för din skull uthärdat — de kränkningar och förbannelser jag fått mottaga af alla, som höra till min ras. Hällre än jag afsade mig din kärlek utstod jag hvarje natt förbränningens kval, och jag skulle dött millioner dödar, hällre än jag velat mista dig. Ja, du har sett det med dina egna ögon!… Men ingen mänsklig varelse kan objuden intränga i Gudarnas hemvist och ostraffad återvända därifrån. Nu är det onda redan begånget, och jag vet intet sätt att afvända faran, med mindre du ännu en gång i hemlighet följer med mig till Armanagar och jag lyckas tjusa Indra ända därhän, att han förlåter allt."…
* * * * *