Så utstod då Bakawali, Apsaran, ännu en gång förbränningens kval och dansade inför gudarna — icke blott så som hon dansat förut, men så att alla ögon, som betraktade henne, blefvo yra af att följa hennes lemmars böljande rörelser, hennes fötters hvirflande takt och ljusets spel i hennes hår. Och hennes berusande skönhet öfverväldigade alla de närvarande, så att deras utrop, "O blomster varelse", domnade bort i en otydlig hviskning, och de spelandes fingrar hejdades af en ljuflig matthet, tills slutligen musiken aftynade, darrande, skälfvande, döende bort i en kärlekens vanmakt.
Och i den stora stillheten utbröt det milda, men starka ljudet af Indras betagna röst: "O Bakawali, bed mig om hvad som hälst, och det skall dig beviljas! Vid Trimurti, — jag svär det!"… Med barmen ännu flämtande efter dansens rörelser knäböjde hon då inför honom och framstammade: "Jag ber dig, du gudomlige, tillåt mig att gå härifrån och stanna hos denne dödlige, som jag kommer att dyrka under alla de lefnadsår, som tillmätts honom." Och hon blickade mot ynglingen Taj-ulmuluk.
Men då Indra hörde dessa ord, vände äfven han sin blick mot Taj-ulmuluk och hans panna mörknade så, att en skymning sänkte sig öfver alla himmelens salar. Och han sade: "Utan tvifvel skulle äfven du, son af människor, framställa samma bön. Men inbilla dig ej att du kan bortföra en Apsara, som Bakawali, och göra henne till din hustru, utan att vålla din egen olycka! Och hvad dig beträffar, du oblygaBakawali, så må du följa honom, eftersom jag afgifvit min ed. Men jag svär dessutom att du från midjan till fötterna för tolf år framåt skall vara förvandlad till sten… Må så din älskare glädjas tillsammans med dig!"…
* * * * *
… Och Bakawali placerades i ett rum i en förfallen pagod, som stod begrafven djupt inne i Ceylons skogar. Där gingo åren henne förbi, medan hon — själf från midjan nedåt förvandlad till sten — satt på en stenbänk. Men Tajulmuluk fann henne där och dyrkade och tjänade henne, som om hon varit en gudinnas staty. Och han väntade på henne medan långa år förrunno.
Den skefva stenläggningen, mellan hvilken gräset bröt fram, darrade under de vilda elefanternas fotsteg. Ofta blickade tigrars flammande, smaragdblixtrande ögon in mellan ingångens pelarrader. Men Taj-ulmuluk var aldrig trött och fruktade ej. Han väntade troget vid hennes sida under alla dessa sorgliga, skräckfyllda år.
Grönögda ödlor slingrade sig mellan stenarna och blickade undrande fram; ormar lågo på lur med krysolitskimrande blick; väldiga spindlar väfde sitt silfverskimrande spetsvärk öfver den mänskliga statyns hufvud; solnedgångsfjädrade fåglar med stora, köttfärgade näbbar rufvade i frid sina ägg inför Bakawalis ögon… Intill dess i slutet af det elfte året — medan Tajulmuluk aflägsnat sig för att söka föda — den stora ruinen rasade ned och i sitt fall begrof den hjälplösa Apsaran under så tunga och mäktiga block, att ingen mänsklig arm kunnat lyfta dem ur stället… Då grät Taj-ulmuluk, men han väntade fortfarande, väl vetande att de odödliga icke kunna dö.
Och ur de formlösa ruinerna växte det upp ett underbart träd, graciöst, älskligt, med grenar rundade som en kvinnas lemmar. Taj-ulmuluk såg det växa högt och stort i sommarens mäktiga hetta, såg det bära blommor skönare än de narcisser, hvilka jämförts med österländska flickors ögon, och bära rosenröda frukter så lena och fylliga som ungmökinder.
Så gick det tolfte året förbi. Och i slutet af dess sista månad öppnade sig en stor frukt på trädet. Och ur den framträdde en smärt och välskapad kvinnlig varelse, hvars slanka lemmar varit hopträngda i frukten på samma sätt som fjärilen i dess puppa. Skön som en indisk soluppgång var hon och mer djupögd än någon kvinna på jorden. Ty hon var en odödlig, en Apsara, — Bakawali, som återuppstått till sin älskares glädje och befriats från gudarnas förbannelse.