Berättelsen om en sandstensstaty bland ruinerna af Tiruvicaray, som befinner sig i det forna landet Golconda. När kroppen multnat bort som stammen af ett utdödt träd, och faller till stoft som en jordklump, vända den dödes vänner bort sina ansikten och draga sina färde; men dygden, som ensam är trofast, följer själen åt bortom mörkret.
* * * * *
Det gula jungelgräset växer högt på stadens gator, ormar slingra sig kring gudabildernas marmorben. Flädermöss dia sina ungar i granitelefanternas öron, och i kungssalarna spinna håriga spindlar sina nät för rödbröstade kolibrir. Pytonormar fostras i helgedomar, en gång sirade och prydda som indiska kärlekspoem. Gudarnas diamantögon ha längesen plockats ut, ödlor bygga bon mellan Sivas läppar, tusenfotingar krypa längs friserna, altarena äro hvitnade af neddroppad fågelsmuts… Men en tempelingång står ännu så okränkt, som om den skyddats af sin heliga inskrift: "Tillvaron i och för sig är icke af denna världen… Människan tage ej sina ägodelar med sig bortom grafven; må hon hellre öka antalet goda gärningar, på samma sätt som den hvita myran bygger sin stack allt högre. Ty hvarken far eller mor, syster eller bror, son eller hustru, skall följa med honom till den andra världen. Dygden allena blifve hans kamrat"… Och dessa ord, som äro inhuggna i sten, ha under tusentals år trotsat den omgifvande förstörelsen.
* * * * *
Bland gudabildernas brustna lämmar och jungelgräset och de väldiga slingerväxterna, som sågo ut att vilja strypa stenelefanterna, upptäckte en lärd resande för några år sen en staty af en ung flicka, underbart uthuggen i svart marmor. Hon var naken och smidig, som Krishnas kvinnor. På hufvudet bar hon en prinsessas tiara och från hennes slutna händer strömmade en kaskad af blommor, som föllo ned på plattan, hvilken uppbar hennes utsökt välformade fötter. På sockeln lästes namnet Natalika, och ofvanför namnet en värs ur den heliga Ramayana:
"…Ty jag har varit vittne till del undret, att då hon krossade blommor mellan sinafingrar, kom hon dem alt utandas en ljufligare doft än förut."
* * * * *
Och detta är berättelsen om Natalika, sådan den upptecknats af den muhammedanska historikern Ferista: —
För mer än tusen år sen utbröt ett krig mellan kalifen Qualed och Dir-Rajahn i konungariket Sindh. De arabiska ryttarena ströko som en hvirfvelvind fram öfver landet, och deras vilda horder färgade floderna röda af blod och kommo natthimlen att rodna öfver brinnande städer. Brahmanabad förstördes med eld, liksom Alan och Dinal; kvinnorna tillfångatogos och alla män halshöggos. Rajahn kämpade tappert för sitt folk och sina gudar, men araberna, som fruktade intet, — påminnande sig profetens ord om att "Paradiset kan uppnås i hägnet af korsade svärd" — fingo småningom öfverhanden. Och i Brahmanabad lyckades Kassim, Kalifens nitiske ståthållare, tillfångataga Rajahns dotter och nedhugga Rajahn och allt hans folk.
* * * * *