Hennes namn var Natalika. Då Kassim såg henne stå inför sig, skönare än kärleksguden, som framfödts ur en lotusblomma, — med ögon mjukare än dagg, gestalten smidigare än en vidja och de svartblå flätorna nedhängande ända till fotledernas guldringar, — då svor han vid profetens skägg att hon var den vänaste varelse som någonsin födts af kvinna och att ingen annan än Kalif Qualcd skulle äga henne. Han befallde därför att en trupp utvalda ryttare skulle föra henne till Bagdad jämte en mängd kostbart krigsbyte — juvelerararbeten så fina och lätta som fjädrar, underbart utförda elfenbenssniderier, (utskurna bollar den ena innanför det andra), smaragder och turkoser, diamanter och rubiner, kaschemirväfnader och elefanter och dromedarer. Och om någon, eho det vara månde, under vägen vågade göra Natalika det ringaste förnär, så skulle han få plikta därför med sitt hufvud, så visst som Koranens ord äro Guds Profets.
* * * * *
Då Natalika bragtes inför Kalifens af Bagdad åsyn, vågade de Rättrognes Härskare först knappast tro sina ögon, så skön syntes honom flickan. Och utan att ens kasta en blick på elefanterna och smyckena och slafvarna och Kassims alla öfriga skänker skyndade han ned från sin tron, reste upp henne ur hennes knäböjande ställning och kysste henne i allt folkets åsyn, bedyrande att det snarare höfdes honom att böja knä inför henne, än henne att böja knä inför honom. Men hon endast grät, och svarade icke.
Innan många dagar förgått lät kalifen henne veta, att han önskade göra henne till sin favoritgemål; ty sedan dess han första gången skådat henne hade tanken på henne hindrat honom från att sofva och äta. Han bad därför att hon skulle upphöra att gråta, ty han skulle göra mer för att se henne lycklig, än det stod i någon annans makt, med undantag af Profeten i hans paradis.
Då grät Natalika ännu bittrare än förut, och försäkrade att fastän hon själf var en konungadotter, var hon likväl ej värd att bli Kalifens brud, ty Kassim hade gjort henne en blodig orätt innan han sände henne till Bagdad…
* * * * *
Qualed hörde hennes tal, och hans mustascher krökte sig af vrede. Han sände sin snabbaste budbärare till Indien med ett försegladt pergament, innehållande order om att Kassim oförtöfvadt skulle lämna landet Sindh och hasta till Bassora, samt där invänta ytterligare befallningar. Natalika stängde in sig ensam i sitt rum för att gråta, och Kalifen förvånade sig storligen öfver att hon icke lät trösta sig. Men då Kassim lämnade Sindh, förvånade han sig ännu mer öfver att de Rättrognes Härskare återkallat honom, trots de dyrbara skänkerna, de sköna fångarna och de präktiga elefanterna. Allt ännu undrande red han in till Bassora, och uppsökte där ortens ståthållare. Och medan han bcklagade sig inför honom, framträdde stumma enuckcr med bågsträngar i händerna, och de ströpo honom vid ståthållarens fot.
* * * * *
Dagarna kommo och gingo, och till slut red en trupp trotsiga ryttare in till Kalifens palats i Bagdad. Deras anförare trädde fram till Kalifen, hälsade honom och nedlade inför hans fötter ett ohyggligt hufvud med blodbestänkt skägg, — den tappre ståthållaren Kassims hufvud.
* * * * *