"Nåväl", sade Qualed till Natalika, "nu har jag hämnats din oförrätt; och nu hoppas jag att du litar på att jag älskar dig och ändtligen bifaller till att blifva mitt hems härskarinna, min maka, min drottning, min högt älskade!"
Men Natalika skrattade vildt och ohyggligt. "Vet, o du bedragne", ropade hon, "att Kassim helt och hållet var oskyldig till det jag anklagade honom för och att jag endast ville utöfva hämnd på honom för mitt folks förgöring, för mordet på mina bröder och systrar, för våra hems sköfling och för den gudlösa förstörelsen af den heliga staden Brahmanabad! Aldrig skall jag, en Kshatrya konungs dotter, förena mig med en af ditt blod och din tro! Jag har lefvat tills nu endast för att få hämnas. Och nu, sedan jag dubbelt hämnats, — genom vår fiendes död och genom din hopplösa kärlek till mig, — nu går jag att dö!" Genomborrande sitt bröst med en liten dolk, föll hon död ned inför Kalifens fot.
* * * * *
Men Natalikas trolofvade älskare, OdayahRajah, hämnades henne ytterligare i det han dref de omskurne eröfrarne ur landet och nedhögg alla, som föllo i hans våld. Och de grymheter de utfört återgäldades dem hundrafaldt.
Trött på lifvet efter Natalikas död, brydde han sig icke mer om att regera på den tron, till hvilken han hoppats få lyfta henne i kärlekens omfamning, utan drog sig undan från världen och blef en helig tiggarmunk i templet i Tiruvicaray…
Och då han slutligen kände att hans död var nära, gräfde han sig en liten graf invid templets mur och befallde de skickligaste bildhuggare att utföra en marmorbildstod af hans älskade, och förordnade att denna staty skulle placeras på hans graf. Sålunda formade de Natalikas bild på samma sätt som de höggo gudinnornas stoder, men i enlighet med hans önskan framställdes hon som om hon krossat rosor mellan sina fingrar. Och då OdayahRajah dött, placerades Natalikas staty på hans graf så att hennes fötter kommo att hvila på hans hjärta.
"Jag har varit vittne till det undret, att då hon krossade blommor mellan sina fingrar, kom hon dem att utandas en ljufligare doft än förut!"
Voro icke dessa blommor hennes egen ungdoms fägring, som förskönats genom att offra sig själf?
Templet och dess tiotusen präster äro längesen försvunna. Men ännu efter loppet af tusentals år tränger en vällukt fram ur dessa rosor af sten!