Det finnes en bok — skrifven på Indiens gamla tungomål — som kallas Vetala Pantchavinsati, hvilket betyder "Tjugufem sagor berättade af en Demon"… Och dessa sagor äro mer egendomliga, än någon saga berättad af människor; ty demoners ord äro underliga och outplånliga… Men denne Demon dvaldes i ett lik, och talade med likets röst och såg med likets ögon. Och liket var vid fötterna upphängdt i ett träd, som öfverskuggade grafvar…

Och på fyrtionde dagen i den månlösa hälften af månaden Bhadon befallde en Yogi att Kshatrya konungen Vikra maditya nattetid skulle skära ned liket och hämta det till honom. Ty den förslagna Yogin hoppades på detta sätt kunna förgöra konungen…

Men då konungen skar ned liket skrattade Demonen, som var inne i liket, och sade: Om du uttalar ett enda ord under vägen, så följer jag ej med dig, utan återvänder till mitt träd. Hvarefter han begynte förtälja så underbara historier, att konungen ej kunde annat än lyssna. Och efter hvarje berättelse gjorde Demonen några svåra frågor och hotade att uppsluka Vikramaditya, om han icke besvarade dem. Genom att afge riktiga svar undgick konungen likväl att bli dödad, på samma gång han, genom att tala, satte Demonen i stånd att återvända till sitt träd… Lyssnen nu till en af de berättelser, som Demonen förtalde:

* * * * *

O konung, det var en gång en stad vid namn Dharmpur, hvars Rajah, Dharmshil, byggde ett härligt tempel åt Devi, gudinnan med de tusen skepnaderna och de tusen namnen. I marmor uthöggs gudinnans staty, sittande med korslagda ben i en jättestor lotusskål, medan två af hennes fyra händer voro slutna i bön och de två andra voro upplyftade invid vattenbassinerna på hvardera sidan. Uti hvardera bassinen stod cn elefant, som framsprutade ett doftande vattenstänk. Och andakten var djup och stor i det templet och folket tröttnade aldrig på att inför gudinnan frambära sandelträ, risstrån, vigd föda, blommor, och lampor närda af doftande olja.

En dag anlände en tvättare och hans vän på pilgrimsfärd till Devis tempel. Just då tvättaren steg uppför templets trappa såg han en ung flicka komma emot sig, naken intill midjan, enligt landets sed. Ljuft som månskenet var hennes ansikte. Hennes hår liknade en dunkel sky; ögonen voro smekande och stora, som den vilda råbockens, ögonbrynen buktade sig som välformade bågar, näsan krökte sig som falkens näbb; nacken var täck som en dufvas; tänderna liknade granatäpplets kärnor; läpparna voro röda som en rodnande kurbits och händer och fötter späda som lotusblad. Gyllengul var hennes hy, som champablommans kronblad, och pilgrimen såg att hon var smidig och smärt som en ung leopard. Hans ögon blefvo skumma af kärlek, medan slamret af guldringarna kring hennes fotleder småningom bortdog bakom honom, och han bad sin vän för hans räkning söka utforska hvem flickan var. Och det visade sig att hon var en tvättares dotter.

Så trädde pilgrimen inför gudinnan med sinnet fylldt af flickans åsyn; och medan han böjde sig i stoftet afgaf han ett egendomligt löfte, sägande: "O Devi, Mahadevi, — Gudars Moder och Vidunderförgörerska, — du, inför hvilken alla gudomligheter ödmjuka sig, du, som befriat jorden från dess bördor, du, som befriat dina tillbedjare från tusentals olyckor, jag ber dig, o Moder Devi, att du äfven värdigas hjälpa mig och uppfylla mitt hjärtas åstundan. Och om jag genom din nåd får äkta den skönaste bland k\innor, så skall jag, o Devi, sannerligen bjuda dig mitt eget hufvud såsom offer." Sådant var det löfte han afgaf.

Men efter det han återvändt till sin stad och sitt hem tärde honom sorgen öfver att vara skild från den älskade, till dess han blef svårt sjuk, och hvarken kände hunger eller törst eller behof af sömn, ty kärleken kan komina människor att glömma dessa ting. Och man fruktade att han inom kort skulle dö. Då blef hans vän allvarsamt orolig. Han begaf sig till den unge mannens fader och berättade honom allt, hvarpå äfven fadern började frukta för sonens lif. Han vandrade därför, åtföljd af vännen, till den andra staden, sökte upp flickans fader och sade till honom: "Lyssna! jag är af ditt stånd och yrke och har en ynnest att utbedja mig. Min son har så häftigt förälskat sig i din dotter, att han helt visst inom kort dör, om han icke får gifta sig med henne. Gif därför din dotters hand åt min käre son." Den andre upptog ej illa hans ord, utan sände bud på en Brahmin och beslöt att en dag med ett godt omen skulle utses för bröllopets lirande. Därpå sade han: "Vän, låt din son komma hit. Jag skall under tiden gnida in min dotters händer med gul ingefära, så att hvar och en kan se att hon är trolofvad."

Sålunda uppgjordes det om giftermålet; och på utsatt tid anlände ynglingens fader till staden tillsammans med sin son, — och efter det ceremonin afslutats, återvände han till sitt hem med sin son och sonhustru. Det unga parets kärlek tillväxte dag för dag, och ingen skugga förmörkade den unga mannens lycka, förutom erinringen om det löfte han afgett. Men hans hustru omhuldade honom så ömt, att till och med minnet af hans ed småningom bleknade bort.

Efter mången god dag hände det sig att man och hustru blefvo inbjudna till en fest i Dharmpur, och de begåfvo sig dit tillsammans med samme vän, som en gång ledsagat den unga mannen på hans pilgrimsfärd. Redan då de närmade sig staden sågo de på långt håll Devitemplets tinnar och gyllene torn skymta fram. Då erinrade sig den unga mannen med våldsam ångest den ed han svurit. "Jag är sannerligen den uslaste och skamligaste bland menedare", mumlade han för sig själf, "ty jag har brutit den ed jag svor inför själfva Devi, Gudarnas Moder."