Emellertid hände det sig, att hennes far och bror och mor samtidigt lofvade hennes hand åt tre olika friare. Ty den gode Kesav råkade en dag, medan han var på ett besök, en viss ung Brahmin, som behagade honom till den grad, att han lofvade honom Madhumalati; och samma dag träffade hennes bror, som studerade skrifterna, i sin prästerliga lärares hem en annan ung lärd, som han tyckte så mycket om, att han lofvade honom Madhumalati, och alldeles samtidigt besöktes Kesavs hem af ännu en ung Brahmin, som så intog modern, att hon lofvade honom Madhumalati. Och de tre unga männen, som sålunda trolofvats med flickan, voro hvarandras jämlikar i skönhet, i styrka, i begåfning, liksom i år, hvarför det ej var möjligt att ge den ene företräde framom den andre. Då fadern återvände till sitt hem fann han där de tre ynglingarna, som alla inväntade honom. Han blef ytterst pinsamt berörd af det som inträffat. "Sannerligen", utropade han, "vi ha endast en dotter, och här äro tre brudgummar, som hvar och en fått vårt löfte; åt hvem af dem skall jag skänka Madhumalati?" Och han visste ingen lefvande råd.
Medan han stod där och begrundade, och ömsevis betraktade hvar och en af de tre ynglingarna, blef flickan stungen af en glasögonorm, så att hon nedföll död.
Fadern sände då bud på trollkarlar och heliga män, för att de skulle uppväcka hans dotter till lif; och de heliga männen anlände samtidigt med trollkarlarna. Men desse senare sade, att på grund af den månperiod man just nu befann sig i, kunde de ingenting uträtta; och de heliga männen bedyrade att icke ens Brahma själf kunde uppväcka en död, som blifvit stungen af en glasögonorm. Under smärtsam veklagan utförde då Brahminerna begrafningsceremonierna, ett bål uppbyggdes och Madhumalatis lik förtärdes af lågorna.
Men de tre ynglingarna, som fått skåda flickan i hennes lefvande skönhet, bade alla blifvit till galenskap förälskade i henne. Och efter att ha förlorat henne beslöt hvar och en af dem att hädanefter draga sig undan från världen och för sin återstående lefnad afsäga sig all dess glädje. De närvoro alla vid dödsbålet; och en af dem samlade upp flickans ben, medan de ännu voro varma af lågorna, knöt in dem i en påse och gick bort för att bli fakir. En annan samlade askan efter hennes kropp och förde den med sig till ett undangömdt ställe i skogen, där han byggde sig en hydda och begynte lefva ensam med minnet af henne. Den tredje medtog visserligen ingen relik af Madhumalati, men efter det han bedt en bön iklädde han sig en Yogis dräkt och drog bort för att tigga sig fram i världen. Men hans namn var Madhusudam.
En lång tid därefter inträdde Madhusudam en dag i en Brahmins hydda, för att bedja om cn almosa; och Brahminen inbjöd honom att taga del i familjens måltid. Efter det Madhusudam tvättat sina händer och fötter, slog han sig ned att äta bredvid Brahminen. Och dennes hustru passade upp dem. Men Brahminens lille son begynte begära mat innan måltiden var mer än till hälften serverad; och då man uppmanade honom att vänta, hängde han sig fast vid moderns dräkt, så att hon hindrades i utöfvandet af sin gästfrihet. Uppbragt däröfver grep hon tag i pojken och kastade honom på härden, där en stor eld flammade, och inom ett ögonblick var barnet förvandladt till aska. Men Brahminen fortsatte lugnt sin måltid, som om ingenting inträffat, och hans hustru bjöd omkring af rätterna med vänligt småleende ansikte.
Skräckslagen af det han bevittnat reste sig Madhusudam från sin plats utan att afsluta sin måltid och gick mot dörren. Då tilltalade Brahminen honom vänligt, sägande: "Käre vän, hur kommer det sig att du icke äter? Ha icke jag och min hustru gjort allt för att behaga dig?"
Häpen och uppbragt svarade Madhusudam: "Hur vågar du fråga mig hvarför jag ej äter? Huru skulle någon varelse, med undantag af en Rakshasa, kunna äta i den människas hus, som utfört ett sådant djäfvulskt dåd?" Men Brahminen reste sig småleende och gick till en annan del af huset, samt återvände strax därpå med en besvärjelsebok — en bok om konsten att återuppväcka de döda. Och knappast hade han uppläst en enda sång därur, innan den uppbrända gossen frisk och oskadd steg fram ur elden och sprang till sin mor, skrikande och klängande sig fast vid hennes dräkt på samma sätt som förut.
Då tänkte Madhusudam för sig själf: "Hur lätt hade jag ej kunnat återuppväcka min älskade, om jag ägt denna underbara bok." Han satte sig ned igen och efter det han afslutat sin måltid stannade han i huset såsom gäst. Men vid midnattstid steg han förstulet upp, tillägnade sig boken och flydde tillbaka till sin hemstad.
Och efter en lång tids förlopp begaf han sig på en kärlekens pilgrimsfärd till den plats, där Madhumalatis kropp blifvit bränd, ty det var årsdagen af hennes död. Då han nått stället fann han att de två andra unge männen voro där före honom. Och de höjde upp sina röster och utropade: "O Madhusudam! Du som vandrat omkring i många års tid och sett så mycket, hvad slags visdom bringar du med dig?"
Men han svarade: "Jag har inhämtat kunskapen att återuppväcka de döda." Då begynte de öfvertala honom, sägande: "Uppväck då Madhumalati." Och han svarade dem: "Samlen ihop hennes ben och hennes aska, så skall jag återge henne lif."