"Men huru kan du vara så tårlös och likgiltig, om han var din egen son?"
"Dårskaper", svarade mannen; — "i och med detsamma en människa gör sitt inträde i världen, tager hon sitt första steg i riktning mot döden; och hennes styrkas fullhet är begynnelsen till dess aftagande. För den dygdige gifves det i sanning en belöning; liksom för den orättfärdige en vedergällning. Hvartill gagna då tårar och sorg? I intet afseende kunna de nytta den döda… Är du, min gode Brahmin, måhända på väg in till staden? Om så skulle vara, så ber jag dig vika in i mitt hus, och underrätta min hustru om att vår son är död, så att hon må veta att sända hit min middagsmåltid."
"Hvad kan detta vara för en människa?" undrade Brahminen för sig själf. "Hans son är död, och likväl gråter han ej. Liket ligger där utsatt för solens strålar, och likväl upphör han ej med sitt arbete. Myrorna samla sig omkring det, likväl talar han helt kallt om sin middagsmåltid. Han måste helt visst vara oförmögen af alla mänskliga känslor." Så tänkte Brahminen för sig själf, men drifven af nyfikenhet begaf han sig i alla fall till arbetarens bostad. Och då han fick se modern, sade han till henne: "Kvinna, din son är död, efter att ha blifvit stungen af en glasögonorm; och din tårlöse make ber dig sända honom hans middagsmåltid… Och nu ser jag att du är likaså likgiltig för din sons död, som han, ty du gråter ju ej."
Men den dödes moder svarade honom i liknelser, sägande: "Min herre, denne vår son har af sina föräldrar erhållit endast ett öfvergående lif, därför kallade jag honom heller icke min son. Nu har han gått bort från mig, och det stod icke i min makt att hålla honom tillbaka. Han var lik en resande, som rastar vid ett värdshus; den resande hvilar ut sig och far därpå vidare; skulle det anstå värdshusvärden att söka förmå honom att dröja? Likadant är i sanning förhållandet mellan moder och son. Sonen må gå eller komma, må stanna eller bege sig af, modern har ingen makt öfver hans lif. Min son har fullföljt det öde, som utstakats för honom, och från det ödet kunde ingenting rädda honom. Hvarför skulle jag då klaga öfver det oundvikliga?"
Ännu mer förundrad vände sig Brahminen mot den döde ynglingens äldsta syster, en ungmö i sin jungfrulighets lotusblomstring, och frågade henne, sägande: "Din broder är död, skall du icke gråta?"
Men ungmön svarade honom äfven i liknelser, sägande: "Emellanåt tränger en kraftig vedhuggare in i skogen och hugger ned träden med mäktiga yxslag och binder ihop dem till en väldig flotte och skjuter flotten ned i den breda floden. Men en rasande vind börjar blåsa och rör upp vågorna, så att de slänga flotten hit och dit, tills den brister i sär och strömmen skiljer de främre stockarna från de bakre, och alla hvirfla bort för att aldrig mer förenas. Just sådant var min unge broders lif. Vi hade af ödet förts ihop i samma hem; vi ha nu skiljts åt för alltid. Det finns ingen bestämd tid för lif eller död; vår tillvaro må vara lång eller kort, så äro vi sammanförda endast för en tid, för att sedan skiljas åt för alltid. Min broder har slutat den bana, som blifvit honom tillmätt; och hvar och en af oss uppfyller en bestämmelse, som icke kan ändras. Mig har det icke förunnats att skydda och rädda honom. Hvarför skulle jag gråta öfver det, som icke kunde förhindras?"
Ännu mer förundrad vände sig Brahminen till den döde ynglingens unga hustru, sägande: "Och du, vid hvars barm han sof, gråter icke du öfver honom, din afhållne make, som ryckts bort midt i sin mandoms sommar?"
Men hon svarade honom äfven i liknelser, sägande: "Liksom två fåglar flyga den ena från öster och den andra från söder, mötas och blicka in i hvarandras ögon, och svänga sig rundt om hvarandra och söka upp samma trädtopp eller samma tempel och sofva tillsammans till soluppgången, så var ock vårt lif. Då den gyllne dagern bryter fram i öster lämna de två fåglarna sin tempeltinne eller sin trädtopp och flyga hvar åt sitt håll, för att söka sig föda. De råkas igen, om ödet så vill; om ej, så se de hvarandra aldrig mer. Likadant var min makes och mitt eget öde; då döden nådde honom, var hans bana fullbordad, och det stod icke i min makt att rädda honom. Hvarför skulle jag då gråta?"
Ännu mer föundrad vände sig Brahminen till den döde mannens slaf och frågade honom: "Din herre är död, hvarför gråter du ej?"
Men äfven slafven svarade honom i liknelser, sägande: "Min herre och jag voro förenade genom ödets vilja; jag var endast som den lilla kalfven, hvilken följer den stora oxen åt. Den stora oxen är dödad; den lilla kalfven kunde ej rädda den undan slaktarens yxa; dess skrik och råmanden tjäna till intet. Hvarför skulle jag gråta då jag icke ens vet hur snart min egen timme slår?"