Då befallde ministern att det skulle byggas ett stort bål; och vidundret stod fastbundet midt ibland lågorna, medan hela floder af beck och olja götos ut och kommo flammorna att stiga, ända tills dess elden blef så het, att människor icke kunde närma sig den på en li’s afstånd. Men i stället för att brinna blef odjuret först illande rödt och sedan glödande hvitt och skinande som en måne. Dess kedjor smulto som vax, så att det till slut ryckte sig lös och lopp ut bland folket som en brinnande drake. Många blefvo därvid uppbrända. Och odjuret sprang in till städerna och förstörde dem, hvarpå det fortsatte sin färd med sådan snabbhet, att hettan endast tilltog under dess lopp. Snart nådde det hufvudstaden, samt sprang genom den och öfver den på husens tak och brände upp till och med konungen i hans palats.
På detta sätt blef, tack vare konungens dårskap, hela konungadömet fullkomligt ödelagdt och förstördt, så att det liknade en öken, bebodd endast af ormar och ödlor och demoner.
Anmärkning. Denna och den följande fabeln ingå i den egendomliga samling, som öfversatts ur en kinesisk encyklopedi af Stanislas Julien och publicerats i Paris år 1860 under titeln "Les Avadânas", — eller "Likheterna", — en sanskritterm, motsvarande det kinesiska Pi-yu och hänsyftande till ursprunget för historierna, hvilka öfversatts, eller åtminstone bearbetats, efter gamla sanskrittexter. Jag har likväl vågat pointera den lätt kinesiska färgläggningen i denna groteska saga. L.H.
EN BUDDHISTISK PARABEL
… Liksom lerkärl, som tillverkats på krukomakarnes drejskifva, så äro ock människornas lif. Huru omsorgsfullt de än formats, så äro de alla dömda att förintas. Intet existerande skall fortvara; lifvet är likt vattnet i en flod, som flyter förbi för att aldrig återvända. Därför kan lyckan uppnås endast genom att man söker undertrycka de Sex Önskningarna, på samma sätt som sköldpaddan drar in sina sex extremiteter i sitt skal — genom att man afstänger sina tankar från begär och sorg, på samma sätt som en stad är afstängd genom vallar och löpgrafvar.
* * * * *
Så talade Sakya-Muni i sina Gathas. Och denna parabel, som tvifvelsutan författats af honom själf, och som öfversatts från ett förloradt indiskt manuskript till kinesiskt tungomål, återfinnes i den femtioförsta boken af "Fa-youen-tchou-lin".
En fader och hans son arbetade tillsammans på fälten under ormarnas årstid, och en glasögonorm stack den unge mannen, så att han dog på stället. Ty människorna känna icke något gift, som skulle motverka glasögonormens bett, hvilket fyller blicken med ett plötsligt mörker, och stannar hjärtats slag. Men fadern, som säg sin son ligga död, och märkte att myrorna begynte samlas, vände tillbaka till sin sysselsättning och fortsatte lugnt att arbeta på samma sätt som förut.
En Brahmin, som passerade förbi och såg hvad som inträffat, förundrade sig öfver att fadern fortsatte med sitt arbete, och ännu mer undrade han öfver att hans ögon voro tårlösa. Hvarför han tilltalade honom, sägande: "Hvem var ynglingen som dog?"
"Han var min egen son", svarade mannen, utan att upphöra med sitt arbete.