"Och priset?"
"En million guldmynt."
"Och hvarmed skall man föda det?"
"Med en skeppa nålar dagligen."
* * * * *
Efter det han betalat en million goda, röda guldmynt för odjuret, var ministern tvungen att förse det med föda. Han sände därför ut budbärare till alla marknadsplatser, och till skräddarenas och väfvarenas butiker, och till alla mandariner i konungadömets alla olika distrikt, för att söka nålar. Detta orsakade oro i landet, ej blott emedan nålar voro sällsynta, utan äfven för de lidanden folket utsattes för. Ty de, som icke ägde nålar, blefvo slagna med bambukäppar; och mandarinerna, som önskade lyda konungens ministers befallning, utöfvade mycken stränghet. Skräddare och andra, som lifnärde sig med nålens hjälp, befunno sig snart i en beklagansvärd belägenhet; och nålmakarena kunde aldrig, de må ha stretat och sträfvat huru mycket som hälst, tillvärka tillräckligt nålar för att tillfredsställa odjurets hunger, och det fastän många dogo endast till följd af öfveransträngning. Och priset på nålar blef lika högt uppdrifvet, som priset på smaragder och diamanter, och de rika gåfvo ifrån sig alla sina ägodelar för att skaffa föda åt odjuret, hvars gap var lika omöjligt att mätta, som helvetets afgrund. Utpinadt af hunger och mandarinernas stränghet reste sig folket i många provinser till uppror och påbörjade ett krig, som kostade många tiotusendes lif. Floderna färgades röda af blod, och likväl kunde ministern ej föra djuret till palatset, i brist på nålar att föda det med.
Därför skref han slutligen till konungen, sägande: "Jag har i sanning lyckats finna och inköpa ett hondjur af Olyckan; men hanen har jag ej funnit och vill, med Ers Majestäts tillåtelse, icke häller söka finna den. Ty lyssna, honan har redan uppslukat hela detta lands välstånd, och jag vågar icke föra ett slikt odjur med mig till palatset. Jag ber därför Ers Majestät, att Ers Majestät ville i nåder tillåta mig att förgöra detta ohyggliga vidunder; och jag litar på att Ers Majestät bevarat i minnet de vise indiske männens ord: 'Äfven om en konung icke vill lyssna till andras mening, så är det en trofast rådgifvares plikt att ge honom råd'."
Då sände konungen, som redan oroats genom rykten om hungersnöd och uppror, befallning om att odjuret skulle förgöras.
* * * * *
I enlighet därmed leddes Olyckan till en öfvergifven plats utanför staden, samt fjättrades med starka järnkedjor. Därpå befallde ministern slaktarena att döda det. Men så ogenomtränglig var dess hud, att hvarken yxa eller knif kunde såra det. Hvarpå soldaterna fingo befallning om att döda djuret. Men bågskyttarnas stålpilspetsar plattades till mot Olyckan, äfven om de riktades mot dess ögon, hvilka voro klara och hårda som diamanter; medan oräkneliga svärd och spjut kastades och brötos i resultatlösa försök att döda den.