* * * * *
På den tiden, då solen sken klarare än nu, då blommornas doft var Ijufligare, då världens färger voro skönare att skåda, och då gudarna plägade vandra omkring på jorden, fanns det ett visst lyckligt konungarike, uti hvilket det icke existerade någon olycka. Guld och juveler öfverflödade där, skördarna voro outtömliga som oceaner, städerna mer befolkade än myrstackar. Så många år hade gått förbi utan något krig, att gräset begynt växa högt på de stora städernas murar, och åtskilde deras stenar med sina sega, snärjande rötter. Och utöfver hela landet tonade ett dämpadt sus af musik, lika oaflåtligt, som bruset af den Gula Flodens vågor. Endast sömnen gjorde afbrott i räckan af fröjder och nöjen, och icke ens de sofvandes drömmar förmörkades någonsin af inbillade sorger. Ty där fanns ingen sjukdom och inga slags umbäranden, utan hvarje människa lefde sina hundra år, och döden lade henne till ro utan plågor, såsom då man söker hvila efter fröjder, — söker sömnens frid efter berusande glädje.
* * * * *
En dag sammankallade detta lands konung alla sina rådgifvare och ministrar och främsta mandariner och frågade dem, sägande: "I några gamla annaler, som bevaras i vårt förnämsta tempel, har jag läst dessa ord: I forna dagar hemsöktes landet af Olyckan. Finnes det någon bland eder, som kan säga mig hvad slags djur Olyckan är? Hvilket djur kan Olyckan likna?"
Men alla rådgifvarena och ministrarna och mandarinerna svarade: "O konung, vi ha aldrig sett det djuret, och kunna icke säga hvad slags varelse det är."
Hvarpå konungen befallde en af sina ministrar att besöka alla främmande konungadömen för att göra förfrågningar om djuret Olycka och söka skaffa sig det till hvilket pris som hälst — ifall det alls stod att köpa, — ja, till och med om det pris som begärdes därför skulle motsvara värdet af en hel provins.
Nu fanns det en af gudarna, som, då han säg och hörde allt detta, iklädde sig människogestalt och begaf sig till det närmaste konungarikets största marknadsplats, medtagande Olyckan, fjättrad vid en ked af järn. Och Olyckan liknade till sin skapnad en jättestor sugga. Då nu ministern besökte denna utländska marknad, varseblef han kräket, som stod tjudradt vid en påle, och frågade hvad slags djur det var.
"Det är Olyckan", svarade guden.
"Står det till salu?" frågade ministern.
"Visserligen", svarade guden.