THOTH'S BOK.

En sällsam egyptisk sägen, sådan den förtäljes i demotisk skrift på en gammal papyrus, funnen i nekropolen Deir-el-Medineh, bland ruinerna af det hundraportade Thebe. Upptecknad i det trettiofemte året af någon förgäten Ptolemaeus’ regering, och i månaden Tybi afslutad af en skrifvare, ryktbar bland trollkarlar… Otvifvelaktigt tillägnad Thoth, alla skrifvares herre, alla trollkarlars stormästare, hvars välbehag vördnadsfullt nedkallats öfver hvar och en, som talar godt om bemälda papyrus…

* * * * *

… Thoth, den gudomlige, alla skrifvares herre, ypperst bland konstnärer, alla trollkarlars furste, skref — säges det — en gång med egen hand en bok, som öfverträffade alla andra böcker, och som innehöll ingenting annat än tvänne magiska formler. Hvem hälst än kunde uppläsa den första af dessa formler, blef endast gudarna underordnad — ty i samma stund han uttalade besvärjelsen, blefvo bärg och dalar, haf och moln, himlens höjder och helvetets djup hans vilja underdåniga; medan luftens fåglar, mörkrets kräldjur och fiskarna i vattnet tvingades att framträda och röja de tankar, som lågo dolda i deras hjärtan. Men hvem hälst än kunde uppläsa den andra formeln, han skulle aldrig lära känna döden, — ty om han äfven blefve begrafven i jordens innanmäte, så skulle han likväl genom mörkret skåda himlen och förnimma jordens röster genom den djupa tystnaden. Äfven i grafven skulle han se solens uppgång och nedgång och gudarnas kretslopp och månens tilltagande och aftagande och firmamentets eviga stjärnljus.

Och Thoth inneslöt sin bok i ett skrin af guld, och guldskrinet i ett skrin af silfver, och silfverskrinet i ett skrin af elfenben och ebenholts och elfenbens och ebenholtsskrinet i ett skrin af palmträ och palmträskrinet i ett skrin af brons och bronsskrinet i ett skrin af järn. Och detta begrof han i bottnen af Egyptens stora flod, på det ställe där den flyter genom distriktet Koptos. Och odödliga flodvidunder ringlade sig kring skrinet, för att försvara det mot trollkarlar.

* * * * *

Men bland alla trollkarlar var Noferkeptah, Kung Minibphtah’s son, (må han för evigt få behålla lif, hälsa och krafter!) den första, som genom list upptäckte den plats, på hvilken den underbara boken blifvit gömd, och var modig nog att bemäktiga sig den. Ty efter det han rundligen ersatt den visaste af de gamla prästerna, för att denne skulle visa honom vägen, erhöll Noferkeptah af sin fader, Pharao, en kunglig, väl utrustad och välbemannad farkost, i hvilken han begaf sig till Koptos för att uppsöka den fördolda skatten. Och då han efter många dagars resa anlände till Koptos, skapade han sig en magisk båt med en magisk besättning genom att framsäga några hemlighetsfulla ord. Han själf och den framtrollade besättningen arbetade på att finna skrinet, och genom att med fördämningar afleda vattnet lyckades det dem slutligen. Därefter öfvervann Noferkeptah med hjälp af sin trolldom den odödliga ormen, hvarpå han bemäktigade sig skrinet, uttalade de hemlighetsfulla formlerna och blef endast gudarna underordnad.

Men gudarna vredgades på honom och läto hans syster och hustru, Ahouri, omkomma i Nilen, och desslikes hans son. Noferkeptah tvingade visserligen floden att återgifva de döda, men trots det bokens makt på ett särskildt, hemlighetsfullt sätt höll dem vid lif, lefde de icke på samma sätt som förut, hvarför han var tvungen att låta begrafva dem i den stora nekropolen i Koptos. Efter att hafva upplefvat allt detta, fruktade han för att ensam återvända till konungen och band därför boken öfver sitt hjärta samt dränkte sig själf. Bokens makt bevarade på sätt och vis äfven hans lif; men han lefde icke på samma sätt som förut, hvarför man förde honom tillbaka till Thebe, lik en, den där passerat Amenthi, och begrof honom tillika med boken invid hans fäder.

Genom bokens makt lefde han likväl i grafvens mörker, såg solen gå upp, såg gudarnas kretslopp, såg månens olika stadier och nattens stjärnor. Genom bokens makt kallade han äfven till sig skuggan af sin syster Ahouri, — som han tagit till hustru i enlighet med egypternas sed. Och det var ljust i deras boning. Sålunda åtnjöt Noferkeptah en spöklik lycka i sällskap med Ka’n, eller skuggan, af sin hustru Ahouri, och Ka’n af sin son Mikhonsou.

* * * * *