Fyra generationer hade dött sedan kung Minibphtah’s tid; och Ousirmari var nu Pharao i Egypten. Ousirmari hade två söner, lärda bland egypter, — Satni var den äldres namn och Anhathoreröou den yngres. Och i Egypti land fanns det ingen så kunnig skrifvare som Satni. Han förstod att uttolka de heliga texterna, inskriptionerna på amuletterna, tänkespråken i grafvarna och de ord, som voro inhuggna på minnesmärken, och böckerna i den prästerliga boksamling, som kallas "Lifvets Dubbla Hus". Likaså kände han sammansättningen af alla de trollformler och besvärjelser, dem andarna åtlyda, så att det icke fanns någon trollkarl lik honom i hela Egypti land. Och Satni hörde en gammal präst tala om Noferkeptah och Thoth’s bok och beslöt att tillägna sig den. Men den åldrige prästen varnade honom, sägande: "Akta dig för att taga boken från Noferkeptah, ty han kan förtrolla dig och tvinga dig att föra den tillbaka till honom i grafven, samt att därutöfver göra en svår bot."

Icke desto mindre begärde, och erhöll, Satni konungens tillåtelse att nedstiga i nekropolen i Thebe och att — om han det kunde — därifrån bortföra boken. Han begaf sig därför till Thebe, ledsagad af sin bror.

* * * * *

Tre dagar och tre nätter letade bröderna i de dödas omätliga stad, och efter det de vandrat genom milslånga svarta gånger, och nedstigit i hundratals grafvar och tröttat ut sig med att vid skenet af en flämtande lampa dechiffrera otaliga inskrifter, funno de slutligen Noferkeptahs hvilorum. Men då de inträdde i grafven, blefvo deras ögon bländade; ty Noferkeptah låg där vid sidan af sin hustru Ahouri och Thoth’s bok, som låg midtemellan dem, utspred ett så mäktigt sken, att det liknade solens. Då Satni trädde in, reste sig Ahouris vålnad mot ljusskenet och frågade honom, "hvem är du?"

Då svarade Satni: "Jag är Satni, kung Ousirmaris son, och jag kommer för att taga boken, som ligger mellan dig och Noferkeptah. Om du ej ger mig den godvilligt, så rycker jag den från dig med våld."

Men kvinnans vålnad svarade honom: "Tala icke så dåraktigt! Begär icke denna bok! Ty då vi erhöllo den beröfvades oss glädjen att lefva på jorden den tid, som naturenligt blifvit oss tillmätt; och detta förtrollade lif i grafven är icke likt lifvet i Egypten. Boken kan på intet vis vara dig till gagn! Lyssna därför hellre till berättelsen om alla de pröfninger, med hvilka vi hemsökts för denna boks skull…"

Men efter det han lyssnat till Ahouris historia var Satnis hjärta fortfarande hårdt som brons, och han upprepade:

"Om du ej frivilligt ger mig boken, som ligger mellan dig och
Noferkeptah, så rycker jag den från dig med våld."

Då reste sig Noferkeptah, skrattade och sade: "O Satni, om du värkligen är en skrifvare af den rätta sorten, så afvinn mig denna bok! Om du ej är feg, så låt oss spela om besittningen af den, låt oss spela ett femtiotvå spel!" — Det fanns nämligen ett schackbräde inne i grafven. —

Så spelade Satni ett spel schack med Noferkeptah, medan Ahouris och den storögda gossens Ka’er eller skuggor sågo på. Men deras ögon, som jämte Noferkeptah’s fixerade honom, förvirrade honom till den grad, att han blef yr i hufvudet och hans tankars väf tilltrasslades så att han förlorade spelet. Noferkeptah skrattade, uttalade ett magiskt ord och lade schackbrädet på Satnis hufvud. Satni sjönk ända till knäna ned i marken.