Ännu en gång spelade de, och med samma utgång. Då uttalade Noferkeptah ett annat magiskt ord, och lade återigen schackbrädet på Satnis hufvud. Och Satni sjönk till höfterna ned i marken. Ytterligare en gång spelade de, och med samma resultat. Då uttalade Noferkeptah ett tredje magiskt ord, och lade schackbrädet på Satnis hufvud. Och Satni sjönk ända till öronen ned i marken.

Då kallade Satni på sin bror, och begärde af honom några mäktiga talismaner. Och brodern hämtade dem skyndsamt och lade dem oförtöfvadt på Satnis hufvud, och räddade honom därmed ur Noferkeptah’s våld. Men efter att ha gjort detta, föll Anhathorerôou död ned i grafven.

Och Satni sträckte ut handen, tog boken från Noferkeptah och gick från grafven ut i gångarna, medan boken upplyste hans väg, så att ett starkt sken kastades framför honom, under det allt bakom honom låg i mörker. I mörkret följde Ahouri efter honom, och klagade högljudt: "Ve, ve öfver oss! Det lifgifvande ljuset har fråntagits oss; det ohyggliga Intet har kommit öfver oss! Så skall då den värkliga tillintetgörelsen intränga i grafven!" Men Noferkeptah kallade Ahouri till sig, bad henne upphöra att gråta och sade till henne: "Sörj ej öfver boken; jag skall förmå honom att vända åter med den, bärande en grepe och en käpp i handen och ett brinnande fyrfat på hufvudet."

* * * * *

Men då Ousirmari fick veta allt detta, blef han mycket ängslig för sin son och sade till honom: "Se, din dårskap har redan orsakat din broder Anhathorerôous död; tag dig därför tillvara, så att du icke må komma äfven din egen undergång åstad. Den döde Noferkeptah är helt visst en mäktigare trollkarl än du. För genast boken tillbaka, så att han icke må förgöra dig."

Men Satni svarade: "Se, aldrig har jag närt någon sinnlig önskan eller gjort någon lefvande varelse förnär. Huru skulle då de döda förmå något mot mig? Det är endast en dålig skrifvare — en skrifvare som icke lärt att behärska sina passioner — som kan öfvervinnas med trolldom."

Och han behöll boken.

* * * * *

Emellertid inträffade kort därpå något oväntadt. Då Satni en dag stod i förhallen till Pthahs tempel, fick han se en kvinna så skön att han — i och med detsamma hans ögon riktats mot henne — upphörde att handla som en lefvande varelse och all världen omkring honom blef otydlig som en dröm. Och medan den unga kvinnan bad inne i templet, blef Satni upplyst om att hennes namn var Thoutboui, och att hon var dotter till en profet. Hvarpå han skickade ett bud till henne, sägande: "Detta tillkännagifver min herre: 'Jag, Prins Satni, Kung Ousirmaris son, älskar dig så högt, att jag känner mig döende… Om du vill älska mig som jag det önskar, så skall jag gifva dig konungsliga gåfvor; men om ej, så vet att jag äger makt att begrafva dig lefvande bland de döda, så att ingen därefter får skåda dig'."

Då Thoutboui hörde dessa ord såg hon hvarken förvånad, harmsen eller förskräckt ut; hennes svarta ögon skrattade blott och hon svarade: "Bed din herre, Prins Satni, Kung Ousirmaris son, besöka mig i mitt hus i Bukastes, dit jag just nu beger mig"… Hvarpå hon aflägsnade sig tillsammans med sin svit af uppvaktande jungfrur.