* * * * *
Så begaf sig Satni skyndsamt till Bukastes, och till Thoutbouis, profetens dotters, hus. I hela näjden fans det intet hus, som liknade hennes, det var högt och långt och omgifvet af en trädgård, som inhägnades af en hvit mur. Satni fördes af Thoutbouis tjänarinna in i huset, och uppför en vindeltrappa till ett rum i öfre våningen, i hvilket det fanns stora bäddar af ebenholts och elfenben, dyrbara, konstfullt utskurna möbler, trefötter med brinnande parfymer och bord af cederträ med skålar af guld. Och väggarna voro beklädda med lapis lazuli inlagd med smaragder, hvilket gjorde dagern egendomlig och dallrande. Thoutboui visade sig på tröskeln, klädd i hvita väfnader, genomskinliga som dräkterna hos de danserskor, hvilka äro målade på väggarna i pharaonernas palats. Då hon stod där i ljusskenet och Satni betraktade hennes smidiga lemmar och smärta kropp, kände han sitt hjärta upphöra att slå och han kunde ej tala. Men hon bjöd honom vin och mottog ur hans händer de gåfvor han medfört, — samt tillät honom att kyssa sig.
Därpå sade Thoutboui: "Med gåfvor är jag icke lätt vunnen. Jag vill likväl pröfva dig, eftersom du så önskar. Gif mig ett kontrakt, som öfverlämnar åt mig allt det du äger, — ditt guld och ditt silfver, dina jordområden och hus, dina ägodelar och allt som tillhör dig. Så att det hus, i hvilket jag bor, må blifva ditt hus!"
Och Satni, som blickade in i hennes ovala, svarta juvelögon, glömde värdet af allt det han ägde. En skrifvare tillkallades och uppsatte kontraktet, som öfverlämnade alla Satnis ägodelar åt Thoutboui.
Därefter sade Thoutboui: "Ännu en gång vill jag pröfva dig, efter du önskar det. Om du vill äga min kärlek, så öfverlämna mig äfven dina barn som slafvar, i annat fall komma de att söka tvist med mina barn angående det du förut ägde. Så att det hus, i hvilket jag bor, må blifva ditt hus!"
Och Satni betraktade hennes förtrollande barm, hvilken häfde sig hvit som om den varit skuren i elfenben och rundade sig likt strutsägg; — och han glömde sina älskade barn och undertecknade kontraktet… I samma ögonblick anlände en budbärare, sägande: "O, Satni, dina barn vänta dig därnere." Och han svarade: "Bed dem komma hit upp."
Då sade Thoutboui: "Ännu en gång vill jag pröfva dig, då du så önskar det. Om du vill vinna min kärlek, så låt döda dina barn, eljes kunna de någon gång i framtiden göra anspråk på det du nu gifvit mig. Så att det hus, i hvilket jag bor, må blifva ditt hus!"
Och bedårad af hennes förföriskt smidiga växt, af hennes blomstrande behag, af hennes elfenbenshvita skönhet, förglömde Satni till och med sina faderskänslor, och svarade: "Vare det så; om jag härskade öfver himlen, så gåfve jag till och med den för en kyss af dig."
Då lät Thoutboui döda Satnis barn inför faderns ögon, och han försökte icke ens rädda dem. Hon bad sina tjänare kasta kropparne ut genom fönstret till kattorna och hundarna nedanför; likväl lyfte Satni ej ett finger för att förhindra det. Och medan han drack vin tillsammans med Thoutboui, kunde han höra tjutet af de djur, som slukade hans barns kött. Men han endast stönade emot henne: "Gif mig din kärlek! Jag är som i helvetet för din skull!" Och hon reste sig upp, gick till rummet invid, vände sig om, bredde ut sina sköna armar mot honom och drog honom till sig med sina outgrundliga ögons trollmakt…
Men då Satni sökte omfamna och kyssa henne, se: då öppnade sig hennes rosiga mun och vidgades och djupnade, — gapade allt större, allt svartare, tillväxte hastigt, ohyggligt, — till ett mörker likt nekropolernas, ett djup likt Amenthis! Och Satni såg endast en afgrund gapa framför sig, nattlikt svart och hemsk, och utur afgrunden frambrusade en stormvind, som ryckte honom med sig och hvirflade om med honom, som om han varit ett vissnadt löf. Och han förlorade medvetandet…