Då svarade pilgrimen darrande: "Lyssnen I Heliga! Äfven jag är en Brahmin, men mig har det icke beskärts att ernå den högsta visheten, ty jag har befunnits ovärdig att erhålla kunskap om det absoluta. Likväl sökte jag träget under sextio år att ernå helighet, och vår lag lärer, att om man icke vid sextio år blifvit helig, är det ens plikt att vända hem igen och taga sig en hustru, för att man må kunna erhålla heliga barn. Detta gjorde jag; och mig föddes en son, skön som Vassikablomman, och vis redan i sin barndom. Och jag uppbjöd all min förmåga för att hos honom uppväcka kärlek till den högsta visdomen, jag undervisade honom själf ända tills han var mer lärd än jag, hvarefter jag skaffade honom lärare från Elephanta. Och i sin ungdoms fullhet rycktes han från mig, — rycktes bort då mandomens silkesfjun redan begynt skugga hans läpp. Därför besvär jag Eder, I heliga män, att nämna mig den plats, där Yamarajah dväljes, på det jag må få bedja honom ge mig tillbaka min son!"
* * * * *
Då upphofvos samtidigt de många rösterna och svarade med en enda röst, såsom då många vattens sorl smälter samman i en enda ton: "Du är i sanning icke värd att söka den högsta visdomen, då du ännu i ditt lifs vinter kan sörja öfver en sinnesvilla. Ty stjärnorna slockna under sitt lopp, himlarna vissna som löf, världarna försvinna som rökelse. Människornas lif äro såsom blommornas kronblad, hvilka öppna sig endast för att vissna; människornas värk äro såsom värser, skrifna i vatten. Den, som nått den högsta visheten, sörjer endast öfver tillvaron… Men, för att du må bli upplyst, vilja vi ge dig ett råd. Yamas konungarike må du icke besöka, ty ingen människa kan beträda vägen dit med dödliga fötter. Men många hundra mil bortom den plats, där solen går ned, finnes en dal med en strålande stad i sitt sköte. Där bo inga människor, men gudarna dväljas där under de tider, då de taga gestalt för att lefva på jorden. Och på den åttonde dagen i hvarje månad besöker Yama dem, och då kan du få tala med honom. Akta dig endast för att ens för ett ögonblick försumma ceremonierna eller glömma att recitera Mantra’erna, om du ej vill att någonting förfärande skall hända dig… Och lämna oss nu, på det vi må kunna återtaga våra betraktelser."
* * * * *
Efter att hafva vandrat i många månader stod Brahminen slutligen på kullen ofvanför dalen och blickade ned på den elfenbenshvita staden, — en vision af ljus, lik Trayastrinshas himmel. Icke ens Hanumat, Ramas budbärare, hade det förunnats att skåda en sådan prakt, då han om natten irrade kring på Lankas gårdar och i Ravanas palats fick se den fagraste af kvinnor, sluten i sömnens omfamning, "en blomsterkrans, i hvilken alla kvinnokroppars skönhet blifvit sammanflätad". Terrasser, utskurna af magiska mäjslar, reste sig mot himlen, den ena ofvanom den andra, så att den öfversta smälte samman med de ulliga sommarskyarna; hvalfbågar tornade sig öfver hvalfbågar, ljusröda marmorportaler gapade som slumrande bajadärers munnar; tandade murar, kantade med sirater af inlagdt guld, omgåfvo trädgårdar, stora som skogar; hvita kupoler, rundade som kvinnobröst, höjde sig i pärlglans mot skyn, fontäner med silfvertappar framsprutade parfymerade vattenstrålar, och ofvanom den stora ingången till gudapalatset, där Deva’erna stodo på vakt med hopfällda vingar, flammade en väldig rubin, på hvars yta det ord var inristadt, som endast förstås af dem, hvilka nått den högsta visheten. Och då han kommit fram till ingången, brände Brahminen den heliga rökelsen och läste upp de heliga Mantra’erna, — ända tills Deva’erna kände medlidande med honom och rullade åt sidan gulddörrarna, samt bjödo honom stiga in.
Hög som himlen var denna hall, hvars själfuppburna hvalf reste sig öfver gudarnas församling. Och golfvets svarta marmorbeläggning blänkte som en bottenlös sjö. Likväl kände Brahminen, då han utan att våga lyfta sina ögon kastade sig till marken, att golfvet skälfde på samma sätt som marken skälfver under de dödligas fjät. I marmorns återspegling såg han gudarna sitta församlade, icke skräckinjagande, som deras bilder äro det i jordiska tempel, utan strålande som ljusgestalter, krönta af stjärndiadem, och rosiga i sin odödlighet… Endast Yamarajahs panna bar ingen flammande stjärna, och i hans blick låg det ett djup som af afgrunder, hvilka eka mot afgrunder. Hans röst trängde sig till den bönfallandes öron lik ljudet af ett vatten, som strömmar öfver bräddarna i ett svalg, där det finns intet genljud… och på uppmaning af denna röst uttalade Brahminen sin bön…
Och dödens furste svarade med sin sällsamma röst, sägande: "From och rättrådig är din bön, O Brahmas barn! Din son befinner sig nu i den ostliga trädgården. Tag honom vid handen och vänd åter med honom…"
* * * * *
Öfverlycklig trädde Brahminen in i den trädgård, hvars springkällor evigt flöda, hvars ständigt mogna frukter aldrig falla af, hvars odödliga blommor aldrig vissna. Och han skred fram bland oräkneliga lekande barn och såg sin egen son leka invid en springbrunn. Han ropade då högljudt och sprang till och omfamnade honom och grät öfver honom, under det han framstammade: "O min käre son! Min älskade förstfödde, känner du icke igen mig, din fader, som så länge begråtit dig, — och som nu vågat nalkas Yamarajah, Dödens Furste, för att uppsöka dig?"
Men barnet vek som en dimma undan för hans omfamning och svarade med undrande ögon: "Jag känner dig ej…"