* * * * *
Brahminens son var död, — död i sin härliga ungdoms blomstring, såsom en ros, i hvars hjärta en mask framfödts, — såsom lotusknoppen, då dammarnas vatten sinat ut. I skönhet hade han icke sin like, icke ens bland dem, som tillhöra den heliga kasten. Icke häller fanns det någon så underkunnig i de religiösa böckerna, i riktig utläggning af skrifterna eller i recitation af de slokas, som äro skrifna af gudomligt inspirerade sångare. Tre gånger dignade den åldrige prästen sanslös ned öfver sonens lik; och för hvarje gång man ville föra honom till hans hem skrek han och svimmade igen. Man måste därför slutligen, medan han låg där som död, frigöra liket från hans omfamning, tvätta det med renande vatten, veckla in det i doftande linne, lägga det på en bår, prydd med indiska blommor och bära det bort till begrafningsplatsen. Då den olycklige fadern vaknade till medvetande igen, var sålunda allt fullgjordt. Och de bistra åldringarna af hans egen kast hade samlat sig omkring honom och förebrådde honom så strängt hans förtviflan, att han tvangs att inse hur fåfängligt det var att klaga och hur dåraktiga mänskliga tårar äro.
Men under det han fortfarande grubblade öfver sin stora förlust, uppsteg småningom ett hopp i hans hjärta. "Jag har hört sägas", tänkte han, "att enskilda framstående Brahmincr, som ernått de fem dygderna, de fem förmögenheterna och de tio krafterna, vore förmögna att samtala öga mot öga med Yamarajah, Dödens Herre! Mig har det icke förunnats att ernå den högsta visheten, måhända på grund af min svaga vilja; men min kärlek och min tro äro af hjärtat, och jag vill därför söka upp Yamarajah, Dödens Konung, och bedja honom återgifva mig min son." Därefter utförde Brahminen, sedan han ifört sig sin prästerliga skrud, de heliga ceremonier, som voro föreskrifna af lagen; och efter att ha framburit offer af blommor och rökelse, begaf han sig af för att uppsöka Dödens Herre, Yama, Maharajahn öfver försvunna konungadömen. Och han tillfrågade hvar och en han mötte om hvar Yama befann sig.
* * * * *
Några stirrade på honom med vidöppna, förvånade ögon, svarade icke alls på hans fråga och ansågo honom vara galen; andra gjorde narr af honom, och ännu andra rådde honom att vända hem igen, på det han ej skulle finna Yama förr än han själf önskade det. Kshatrya furstar med juvelprydda sablar svarade honom, i det de redo förbi i glittrande stål och glänsande guld: "Yama finner man i kampens tumult, under moln af framsusande pilar, bland blixtrande svärd, framför stridselefanternas beväpnade led." Svartmuskiga sjömän genmälte under gapskratt, som var sträft likt hafsvindarna: "Du bör söka Yama bland rytande vågor och rasande tyfoner; bed stormarnas ande svara dig…" Och danserskor, som sjöngo Urvasis glödande kärlekssång, tystnade för att svara med sin tjuskraft: "Sök hällre Yama i våra armar, på våra läppar, vid våra hjärtan; utandas din själ i en kyss…" Och de skrattade gällt, såsom tempeltaken skratta, då vinden sätter deras silfvertungor i rörelse.
* * * * *
Så vandrade han vidare, utmed många floders stränder och i många stadsmurars skuggor, ända tills han kom till den stora vildmarken nedanför bärgen i öster, som beboddes af de heligaste, de, hvilka uppnått den högsta visheten. Glasögonormar, hufklädda som tiggarmunkar, sträckte fram sina klufna tungor; leoparder sköto jungelgräset åt sidan och stirrade på honom med gröna, flammande ögon; jätteboan slingrade sig framför honom, framkallande en vågrörelse i det djupa ogräset lik kölvattnet af en båt. Men han, som sökte Yama, kände ingen fruktan.
Sålunda nådde han slutligen den plats, där de heligaste bland Brahminerna uppehöllo sig, de, hvilka nått den högsta visheten och endast närde sig med blommors doft. Skuggorna från klipporna och de väldiga träden förlängdes och förkortades och svängde sig alltefter solens lopp; men skuggorna under det träd, kring hvilket de sutto, svängde sig ej, och läto sig icke beröras af världsljusets förändringar. Eremiternas ögon stirrade utan att blinka mot solens ansikte; himmelens fåglar byggde bo i deras stora orörliga skägg. Darrande från hjässa till tå sporde han dem om hvar kan kunde finna Yamarajah.
* * * * *
Länge väntade han tyst på deras svar, lyssnande endast på de rinnande vattnen, som sjöngo sina eviga slokas, på träden som hviskade med alla sina fladdrande bladtungor, på de otaliga guldflugornas surrande och de stora djurens tunga tramp i jungeln. Slutligen rörde Brahminerna sina läppar och svarade: "Hvarför söker du Yama?" Och vid deras ord tystnade vattnens och trädens röster, och guldflugorna upphörde med sina vingars musik.