Och de svarade: "Herre, endast Butimar är icke här, — Butimar, den vilda dufvan, den kärleksfullaste af alla lefvande varelser."

Då utsände Salomo Hudh-hudh att söka den vilda dufvan, — Hudh-hudh, guldfågeln, med trolldom skapad af Balkis, Drottningen af Saba, förtrollerskornas förtrollerska. Och guldfågeln återvände tillsammans med Butimar, den vilda dufvan, den kärleksfullaste af alla lefvande varelser. Då var det som Salomo upprepade orden i den sång han diktat: "O min dufva, som dväljes i klippornas refvor, i trappuppgångarnas doldaste skrymslen, låt mig se ditt ansikte, låt mig höra din röst! Bör din herre, Salomo, dricka af ungdomens vatten och få erfara sällheten af jordisk odödlighet?"

Då svarade den vilda dufvan på fåglarnas tungomål, som Salomo ensam bland alla dödliga förmådde uttyda, och frågade profeten och konungen, sägande: "Icke höfves det luftens varelser att råda visdomens källa, huru skulle ett så ringa förstånd kunna råda en så upphöjd klokhet? Måste jag likväl säga dig min mening, så tillåt mig fråga dig, o Salomo, huruvida Lifsens Vatten, som hämtats hit af denna doftande ande, är ämnadt för dig allena, eller om det äfven erbjudes alla dem, åt hvilka du kunde önska att dela med dig däraf?"

Men Salomo svarade: "Det är ämnadt för mig allena, och skålen innehåller icke tillräckligt vatten, för att jag kunde dela med mig åt andra."

"O Guds Profet", svarade Butimar på fåglarnas tungomål, "ingalunda kan du önska att fortlefva ensam, efter det alla dina vänner och rådgifvare, dina barn och tjänare och alla de du älskar kallats till de döda? Ty ehuru du druckit Lifsens Vatten, måste förvisso alla de andra smaka dödens bittra dryck. Hvarför önska sig evig ungdom, medan själfva världens ansikte skrynklas af ålder och stjärnornas ögon slutas af Azraels svarta fingrar? Skulle du verkligen önska fortfara att lefva, då den kärlek du besjungit försvunnit likt rökelse, då stoftet af det hjärta, som klappar mot ditt eget, längesen strötts ut för himlens fyra vindar, då de ögon, som blickat ut mot din hemkomst, skola vara ett minne endast, då de röster, som äro välbehagliga för ditt öra, för evigt tystnat, då ditt lif är en ensam oas i en enda väldig och allt omfattande dödens öken, och din eviga tillvaro endast en evig erinran om evig frånvaro? — skulle du värkligen önska att fortfarande lefva, ehuru den vilda dufvan förgås då dess maka ej återvänder?"

Utan att svara sträckte Salomo ut sin arm och gaf skålen tillbaka, hvarpå den hvita handen grep om den och drog den in i den doftande skyn, som därefter upplöste sig och försvann för alltid. Men på profetens och konungens yfviga skägg, som var öfverstänkt med guldstoft, lyste ett annat, dagglänsande glitter, — hjärtats diamantklara dagg, — som kallas tårar.

EN RÖFVARES SON

… En knopp nr Gulistan, — rosengården, som planterades i det sexhundrade och femtio sjätte året i Hegira af Ordens Trollkarl, Sheiken Muslih-ed-Din Sadi af Shiraz, och indelades i åtta afdelningar, motsvarande paradisets åtta ingångar… Under Konungarnas Konungs regering, Abu-bekr ben Sadi, den allsmäktigaste, Salomos ställföreträdare, Skuggan af den Högste Guden på jorden… I den Barmhärtigaste Guds namn.

* * * * *

På den tiden fanns det röfvare, som lefde i landets bärgiga trakter och hvilka hade byggt sig fästningar högt ofvanom örnarnas nästen, så att ingen krigshär kunde angripa dem. Deras blotta namn låg som en skräck öfver landet, och de ställde sig i karavanernas väg, härjade i dalarna och öfvervunno genom sin styrka och djärfhet till och med konungens trupper, ty de voro alla födda bland bärgen och dyrkare af den förhärjande elden. Då höllo bärgsprovinsernas ståthållare gemensam rådplägning och framlade listiga planer, genom hvilka man hoppades kunna locka röfvarena ut ur deras ointagliga bärgsboning, för att därefter helt och hållet förgöra dem.