Enligt dessa planer dolde sig konungens tappraste trupper en dag i ett bärgspass, medan röfvarena förföljde en karavan. Soldaterna väntade tysta på att bandet skulle passera med rikt byte och med fångar, som de sedan skulle låta friköpa. Då röfvarena nattetid återvände, hårdt ansatta af de tröttas värsta fiende, sömnen, kastade sig de persiska soldaterna öfver dem, slogo dem, bakbundo dem och drefvo dem som en hjord vilda får in i staden. Därpå fördes de fram till konungen.
Och konungen rosade ståthållarenas vishet, sägande: "Hade ni icke nu öfvervunnit dem med list, så hade deras makt vuxit för hvarje dag de gått fria, ända tills det varit omöjligt att öfvervinna dem. Ett källsprång kan lätt dämmas till vid dess mynning; sedan det svällt upp till en flod, är det omöjligt att öfverfara det ens på en elefants rygg… Låt hvar och en af dessa fångar bli aflifvad på sådant sätt, som vår lag föreskrifver."
Men bland dessa röfvare fanns en yngling, som var smärt och välväxt som en ung palm. Hans ungdoms frukt var ännu ej mogen, hans kinders rosengård hade knappast ännu begynt knoppas. Och för gossens skönhets skull böjde en ömhjärtad visir sitt hvita skägg inför tronens trappsteg, kysste konungens fotapall och bönföll hos honom med medlande ord: "Hör en slafs bön, o Världens Behärskare, Axel i Tidens Kretslopp, den Högste Gudens Skugga på jorden… Detta barn har aldrig smakat lifvets frukt, aldrig har han njutit glädjen af ungdomens blomning… O Konungarnas Herre, din slaf hoppas att du i din världsomfattande godhet och gränslösa frikostighet må påbörda din slaf en ny orsak till tacksamhet genom att skona detta barns lif"…
Välvilligt var konungens hjärta, men hans förstånd var vaket och klart som en slipad diamant. Och han rynkade pannan, ty talet föreföll honom oklokt och var honom därför misshagligt. "O visir, vet du ej att det godas inflytande icke kan påvärka de hjärtan, hvilkas upphof är ondt? Har du icke hört sägas, att pilträdet aldrig ger frukt, huru befruktande än himmelens rägn må vara? Skola vi släcka en eld, och lämna kolen att glöda? Skola vi förstöra den fullvuxna huggormen, och skona hennes ungar? Det är förvisso bäst att detta folk blir i grund utrotadt, till rot och gren, till ras och namn"…
Den åldrige visiren bugade sig vördnadsfullt, men fortsatte icke desto mindre med sina böner. Han lofordade rättvisligen konungens klokhet, men uppletade ur profeternas traditioner exempel och undantag, som motiverade en frikännande dom: "Salomos Efterföljares ord äro din slafs högsta visdom; och blefve denna gosse uppfostrad af dessa dåliga människor, så blefve han helt visst lik dem. Likväl vågar din slaf tro, att om han uppfostras af goda människor, så blir han en rättskaffens man. Och din slaf skulle icke bespara sig någon möda för att försköna hans hjärta och komma hans själs trädgård att blomstra… Den profetiska traditionen förmäler: Det ges intet, af kvinna födt barn, som icke vore födt för Islam, hans fader och moder må än senare göra honom till jude, kristen, eller elddyrkare… Och till och med hunden Kitmar, som medföljde och vakade öfver de Heliga Sju Sofvarne från Mecka, blef, genom att hänga sig med tänderna fast vid deras heliga dräkter, förmögen att inträda i paradiset"…
Därpå förenade sig flere andra visirer och provinsståthållare, som oklokt läto förleda sig af gossens skönhet, om visirens ifriga förböner. Konungens ansikte förändrade sig ej, och skuggan var fortfarande lägrad däröfver, men han svarade: "För edra svaga hjärtans skull benådar jag gossen, oaktadt jag icke förmår inse nyttan däraf. O visir, glöm aldrig att himlens välsignelsebringande rägn samtidigt stegrar glansen i tulpanens färg och styrkan i ormarnas giftkörtel. Glöm aldrig, att man icke bör förakta ens den ömkligaste fiende, och att den ström, som nu är för grund för fiskarna, kan svälla till stark nog för att rycka kamelen och dess börda med sig."…
Men visiren grät af glädje och förde gossen till sitt hem, samt klädde och födde och uppfostrade honom som om han varit en af hans egna söner. Lärare anskaffades för honom, hvilka undervisade honom i utländska tungomål, i artigt uppträdande och krigiska färdigheter, — i konsten att handtera båge och svärd och häst, i sång och i musikaliskt måttfullt tal, och framförallt i höfviskhet och sanningskärlek och de upphöjda egenskaper, som äro nödvändiga i tjänst hos konungarnas konung på jorden. Så stark och skön växte han upp, att allas ögon följde honom, hvarhälst han gick, på samma sätt som vågorna resa sina kammar för att betrakta månen. Och alla, förutom konungen, smålogo mot honom. Men konungen endast mörknade, då ynglingen stod framför honom, och fäste intet afseende vid det beröm som uttalades om honom. Öfverlycklig af stolthet sade visiren en dag till konungen: "Nåväl! Genom din slafs värk har gossen vändt om från sin faders vägar; hans själs källa har öppnats af kloka lärare och i hans hjärtas trädgård blomstra dygdiga önskningar."
Men konungen endast log i skägget och svarade: "O visir, en vargs unge blir alltid en varg, äfven om den uppfostrats af människors barn."
* * * * *
Och när tvänne vintrar fördunklat minnet af konungens ord, red den unga mannen en dag ensam ut och mötte ett röfvarband och kände sitt hjärta draget till dem. Röfvarena å sin sida, som igenkände hans stora och djärfva ögon, hans näsborrars örnekrökning och de tecken på vildt blod, som blixtrade i hans blickar, blefvo intagna af honom och tilltalade honom på hans fäders tungomål. Och då kände han att all hans fäders äfventyrslust vaknade upp inom honom, med längtan till vindens sång kring bärgstopparna, till de vilda vattnens språng, till sofplatserna ofvanom molnen, där örnarna utkläcka sina ungar, till de fördolda grotthålornas hemligheter och eldaltaret med dess flammande låga… Han ingick förbund med röfvarena; och, smygande sig tillbaka till staden, dödade han den åldrige visiren jämte alla hans söner, plundrade palatset och flydde till bärgen, där han slog sig ned i sin faders gamla fäste och blef en höfding för de fågelfria. Och allt detta omtalades för konungen.