Konungen, som alls icke blef förvånad, skrattade bittert och sade: "O ni visa dårar! Hur skulle man kunna frambringa ett godt svärd ur dåligt järn? Hur skulle uppfostran kunna omskapa ett ondt hjärta? Ger då icke samma rägn, som uppfriskar rosen, näring åt den värdelösa buske, som växer i det sanka moraset? Hur skulle en salt öken kunna frambringa nardusolja? I sanning, att göra godt åt de onda är icke mindre klandervärdt, än att göra ondt åt de goda."

EN LEGEND OM KÄRLEK

Djemid Asra sade: "Medan jag lefvcr, skall mitt hjärta älska dig; och då jag ej mera är till, skall min skugga fortfara att följa din skugga på andra sidan grafven."…

* * * * *

Du har måhända sett den — den väldiga, hvita staden, som klänger sig terrassvis upp längs bärgväggen, med palmer som svaja i den blå luften ofvanom fästningstornen och dammarnas krusade vatten, som i en dallrande återspegling reflekterar de arabiska portalerna med profetens ord i gyllene inskrift på gesimserna, och moskéernas kupoler, runda och stora, som äggen af fågeln Rok, och minareterna, från hvilka tempeltjänarens röst kallar de rättroende när den döende solen rodnar i sin nedgång: "O I, som nu gån till hvila, anbefallen Edra själar åt honom, som aldrig sofver."

Där bodde äfven många kristna — må deras ben förvandlas till stoft, och deras namn bli för evigt glömda! Ja, må de förgås, alla utom en, hvars namn jag i sanning glömt. (Men Vår Herre, Profeten, har antecknat hennes namn; och det har icke förglömts af honom, som intet förgäter, — vore det än blott en kvinnas namn!) Nåväl, tätt invid stadsporten ligger en kyrkogård för rättrogna muhammedaner, uti hvilken det finnes två grafvar placerade så, att de vidröra hvarandra med fotändorna. Och på den ena af dessa grafvar står ett monument, krönt af en turban, medan den andra endast bär en blomma, utförd i relief, och några bokstäfver i ett utplånadt namn, hvaraf man kan sluta att grafven är en kvinnas. Och rundtorn stå cypresser, äldre än Islam, hvilkas skuggor hölja platsen i sommarnattens dunkel.

* * * * *

… Smärt var hon, som tulpanen på dess stjälk, och då hon gick, såg det ut som om hennes fotter tryckt kyssar mot jorden. Men om du sett hennes ansikte obeslöjadt, och hennes bländhvita tänder skimra fram mellan de bruna läpparna då hon smålog!… Äfven han var i sin ungdoms högsommar; och hans kärlek var lik Beni-Asras, som omtalats af Sahid BenAgba. Men då hon var en kristen flicka och han en rättrogen muhammedan, så kunde de endast i löndom tala med hvarandra; och icke häller vågade någondera för sina föräldrar omnämna sin kärlek. Ty han kunde ju icke öfvergå till de otrogna — hvars efterkommande Gud må förgöra! — och af fruktan för sitt folk dristade icke häller hon bekänna sig till profetens lära!… Blott genom fönstrets gallerverk vågade hon emellanåt samtala med honom. Af kärlek till hvarandra blefvo de slutligen båda allvarsamt sjuka. Sjukdomen angrep den unge mannens förstånd, och han var en lång tid nästan vansinnig. Då han slutligen tillfrisknade reste han till en annan ort, ja, ända till staden Damaskus. Icke för det han skulle glömt så mycket, att han önskat glömma, utan helt enkelt emedan han önskade återvinna sina krafter.

Men den unga flickans föräldrar voro rika, medan den unge mannen var fattig. Och då de älskande kommit öfverens om att tillskrifva hvarandra, sände hon honom hundra guldmynt och bad honom — för hennes kärleks skull — uppsöka en konstnär i staden, och af honom beställa ett porträtt, som hon kunde få kyssa. "Men vet du då ej, min älskade", skref han till svar, "att detta icke låter förena sig med vår tro? Hvad skulle du svara Gud, om han på yttersta dagen både dig gifva lif åt den bild, du låtit utföra." Men hon genmälte: "O min älskade, på den yttersta dagen skall jag svara honom: Du Allraheligste, Du har befallt att människan icke må efterbilda lefvande varelser. Men om Du vill gifva lif åt denna bild, så skall jag för evigt välsigna Ditt namn, äfven om Du fördömer mig för det jag högre än min egen själ älskat den skönaste af alla de lefvande varelser Du någonsin skapat."

Men vid den tiden insjuknade han på nytt i den stad jag omtalat. Då han låg på sitt yttersta hviskade han i sin väns öra: "Aldrig mer får jag i denna värld se min själs älskade, och jag fruktar storligen att, om jag förblir muhammedan, jag icke häller får möta henne i den nästa. Jag önskar därför afsvärja mig min tro och bli en kristen." Kort därpå afled han. Men vi begrofvo honom tillsammans med de rättrogna, ty hans förstånd måste ha varit förvilladt, då han uttalade dessa ord.