Och den unge mannens vän begaf sig skyndsamt till den plats, där den unga flickan bodde. Ty äfven hon höll på att dö, så svår var hennes själs vånda. Då sade hon till honom: "Aldrig mer får jag i denna värld se min själs älskade; och jag fruktar storligen att icke få möta honom i den nästa, om jag förblir en kristen. Jag afger därför vittnesbörd om att det finns ingen annan Gud än Allah, och att Muhammed är hans profet!"
Därpå omtalade vännen hviskande för henne det som just händt. Hon förvånade sig storligen, men svarade endast: "Bär mig till det ställe, där han hvilar, och jorda mig med fötterna mot hans fötter, på det jag må uppstå ansikte mot ansikte med honom på Domens Dag!"
KONUNGENS RÄTTVISA
Prisad vare alla tings Skapare, hvars tillvaro är en ouppdagad hemlighet; Han, som stämplat alla sina skapade varelser med ett särtecken, ehuru de icke kunna bära någon prägel af Honom själf, som är Själarnas Själ; som är dold i det fördolda!… Om firmamentet skulle öppna sina myriader millioner ögon, så skulle det icke se Honom. Likväl sänker Solen hvarje afton i dyrkan sitt flammande anlete, och Månen bleknar månatligen bort i undran öfver Hans storhet.. I evighet häfver Hafvet sina tusentals vågor för att förkunna Hans ära, Elden sträfvar att höja sig mot Honom, Vinden hviskar om Hans hemlighetsfullhet.. Och i Hans rättvisas vågskål har till och med en suck sin vikt..
* * * * *
I den första berättelsen i den första boken i Gulistan, som behandlar Konungars uppförande, omtalas det hurusom en persisk monark med sina egna läppar skipade rättvisa öfver en krigsfånge, och dömde honom till döden.
Och den fångne, som ännu befann sig i sin ungdoms och styrkas fullhet, tänkte i sitt hjärta på alla de dagar, han ännu kunnat lefva, på all den skönhet han ännu kunnat smeka, på all den lycka, han ännu kunnat njuta, på alla de knoppande förhoppningar, som ännu kunnat slå ut i blom för honom. Medan han sålunda satt och sörjde och stirrade framför sig mot dödens mörka, månlösa natt och tänkte på att han aldrig mera skulle få se den sköna solen höja sig, förbannade han konungen högljudt och ursinnigt på sitt eget lands tungomål. Ty det ges ett ordspråk: "Enhvar, som sköljer lifvet från sina händer, säger uppriktigt ut allt det han bär på hjärtat."
Men Konungen, som hörde att mannen rasade, ehuru han icke det ringaste förstod hans barbariska tungomål, frågade sin förste visir, sägande: "Hvad sade den hunden?"
Visiren, som var en vekhjärtad man, svarade sålunda: "O Herre, han upprepar ord ur den Heliga Boken: de ord Guds Profet sagt om de af Allah älskade, som öfvervinna sin egen ondska och förlåta en oförrätt."
Och konungen, som hörde och trodde dessa ord, kände sitt hjärta röras; vredens eld slocknade och medlidandets ande vann insteg hos honom, så att han upphäfde sin egen befallning och förlät mannen samt gaf honom fri.