Medan Rabbi Eliezer ännu var under förbannelsens ok, sjuknade han häftigt, utan att Rabbinerna visste något därom. Men så stor var hans lärdom, att Rabbi Akiba och alla hans lärjungar kommo till honom för att erhålla undervisning… Då reste sig Rabbi Eliezer på armbågen och frågade dem: "Hvarför kommen I hit?"
"Vi komma för att lära oss Halacha", svarade Akiba.
"Men hvarför han I ej kommit förr?"
Och de svarade: "Emedan vi ej hade tid därtill."
Men Rabbi Eliezer, som förtörnades öfver svaret, sade till dem: "I sanning, det skulle förvåna mig storligen, om det medgåfves er att dö en naturlig död. Och hvad dig angår, Akiba, så kommer din död att bli svårare än alla de andras. Det är väl för dig att jag icke förbannar dig, som fördristar dig att säga, att du icke haft tid att lära dig lagen."
Och Rabbi Eliezer, som gjorde sig beredd att dö, korsade armarna öfver bröstet och fortsatte: "Ve, ve öfver mig, ve öfver dessa mina armar, som likna två hoprullade lagmanuskript, hvilkas innehåll är fördoldt för alla. Om ni sökt upp mig tidigare, så skulle ni fått lära er många underbara ting, men nu måste mitt vetande förgås med mig. Mycket har jag lärt och mycket har jag undervisat, likväl utan att minska mitt Rabbinvetande ens så mycket, som oceanens vatten förminskas genom att en hund släcker sin törst därur."
Och han fortfor att tala med dem: "Och utöfver allt detta har jag uttolkat tusen Halachoth, som handla om odlandet af egyptiska gurkor. Och ingen, med undantag af Rabbi Akiba ben Joseph, har någonsin det ringaste frågat efter dem… Vi vandrade en gång tillsammans på en väg, som gick mellan tvänne fält, då han bad mig undervisa sig om odlandet af egyptiska gurkor. Då uttalade jag ett enda ord, och se, fälten blefvo genast öfversållade af egyptiska gurkor. Han frågade mig på hvilket sätt man skulle skörda dem. Jag uttalade ett enda ord, och se! alla gurkorna samlades ihop på ett ställe framför mig."
Och medan Rabbi Eliezer allt ännu talade sålunda, vandrade hans själ hädan; och Rabbi Akiba och alla hans lärjungar sörjde bittert bade för Rabbi Eliezers och för deras egen skull, då de nu insågo att de värkligen kommit för sent för att lära lagen.
Men Rabbi Eliezers förutsägelse gick i uppfyllelse… Ty efter det Rabbi Akiba blifvit en helig och häpnadsväckande lärd man, hände det sig att romarne förbjödo honom att undervisa om Israels lag. Men Rabbi Akiba framhärdade uti att offentligen undervisa folket, i det han sade: "Om Den Enda Heliga — välsignad vare Han, — tillåter oss lida så mycket, medan vi lära lagen, huru mycket skulle vi då ej lida, om vi försummade densamma."
Då ledde de honom bort för att afrättas, och läto honom genomgå cn obeskrifligt smärtsam tortyr. Men detta inträffade just vid den timme, då denna bön bör uttalas: "Hör, o Israel, Herren vär Gud är En."