Men den inbilske och fåvitske lärjungen, en fräckhetens son, skrattade högljudt och sade med hånfull röst: "Hvem har väl någonsin sett en smaragd eller en diamant, en rubin eller en pärla, ens så stor som det minsta lilla fågelägg? och så vill du inbilla oss att det finnes juveler om trettio kubiter i genomsnitt." Men Rabbi Jochanan svarade intet; och lärjungen aflägsnade sig hånskrattande.

Några dagar efter denna händelse begaf sig den eländige lärjungen på en resa; ty han bedref handel och köpenskap, och var vida bekant i många länder för sin skicklighet i byteshandel och sin förmåga att uppleta dyrbara föremål. Medan han befann sig ombord på sitt skepp och sjömännen sofvo, i väntan på att i gryningen få lyfta ankar, medgafs det denna dåliga lärjunge att få varseblifva ett starkt ljussken nere i vattnet. Och då han blickade ned i hafvets djup såg han änglar, som buro jättestora diamanter och smaragder, och som öppnade ofantliga snäckor för att ur dem uttaga väldiga pärlor. Och englarnas ögon häftade vid honom, medan de arbetade därnere i det våldsamma ljusskenet. Då öfverfölls han af en så fruktansvärd skräck, att knäna veko sig under honom och hans tänder föllo ut; och underkastande sig en makt, som mot hans vilja satte hans tunga i rörelse, ropade han högljudt: "Hvar skola dessa väldiga diamanter och smaragder användas? Hvad ämna ni företaga med dessa jättestora pärlor?" Och en röst ur djupet svarade: "De äro afsedda för Jerusalems stadsportar."

Och efter att hafva återvändt från sin resa, hastade lärjungen till det ställe, där Rabbi Jochanan ben Saccai höll på att undervisa, och omtalade allt det han sett, samt bedyrade att han aldrig mer skulle betvifla Rabbi Jochanans ord.

Men Rabbinen, som kunde se ned i hans hjärta, och kände dess svarta ondska, svarade med dånande röst: "Raca, om du ej sett allt detta, så skulle du allt ännu begabba de vises ord." Och med ett enda ögonkast förintade han denne dålige lärjunge, såsom lågan förtär ett torkadt blad, hvarpå det af honom återstod endast en rykande askhög — som om han slagits af Herrans blixt.

Och folket förundrade sig storligen. Men Rabbi Jochanan ben Saccai gaf icke akt på den rykande, hvita askan vid sin fot, utan fortsatte med att för sina lärjungar tolka demonernas och palmträdens tungomål.

EN TRADITION OM TITUS

… Som förtäljes i Boken Gittin i den babyloniska Talmud… Inför Titus liknade världen en människas ögonglob; oceanen motsvarade det hvita, jorden det svarta, Jerusalem pupillen och bilden inne i pupillen var Herrens Tempel.

* * * * *

Med rätta har det blifvit sagdt i boken Chullin i den Heliga Chas, att "sextio järngrufvors nålar äro sammanträngda i en myggas sting".

Ty i dessa dagar kom Titus — må hans öron bli förvandlade till hylsor, uti hvilka man finge svänga Gehennas portars gångjärn - från Rom med sina afgudadyrkare och belägrade den Heliga Staden, samt förstörde den och bortförde dess jungfrur i fångenskap. Den, som innan denna dag icke sett Jerusalem, han vet intet om Israels härlighet. Där fanns tre hundra och nittiofyra synagogor, och trehundra och nittiofyra rättssalar, och lika många läroanstalter för ungdomen… Då templets dörrar öppnades, kunde man på sju sabbatsresors afstånd höra gnisslet af deras gyllene gångjärn. Förlåten till det allra heligaste hade väfts af åttiotvå myriader jungfrur; det behöfdes tre hundra präster för att draga den åt sidan och tre hundra för att tvätta den, då den var oren. Men Titus — må hans namn bli förbannadt för evigt — vecklade in de heliga kärlen i förlåten, förde alltsammans till sitt s kepp och seglade af till staden Rom…