"Hur långt bort i tok är hon?"
"Hon står på åtta. Åtta på moran kan de int vara när de är mörkt och månen är oppe."
"Ja, då måtte de vara åtta på kvällen." Ante började skratta.
"Jag tror skogsrå har trolla bort syn för oss."
"Och förstånde me", skrattade Maglena, "för annars skulle väl alla märken ha tydt ut för oss me en gång att de är kväll. Snön bär int, så solen måtte mest nyss gått åf en, och bältgubben (Orion) stå ju högt på himmeln."
"Men jag lägg mig int ändå. De är långt till natten än." Ante hade varit ute och kom in med fånget fullt af bråte, som han lade på elden.
"Jag hör någe gläffs långt borta, mest likt hunnulande", sade han.
"Räfhonan är ute och låt, förstår du. Int kommer någe vilddjur hit så länge vi ha elden i farten, och int någe skrymt (spöken) heller", tillfogade hon med en skygg blick ut genom granens svartblänkande grenar. "Vi sätt kälken framför elden och så tar jag i med te sy roser. Jag har två vantar te sy på."
"Då sätt jag mej och tälj och skrapa ur träskedar." Ante tog ämnen från kälken.
"Men äta först sa' bonn när bastua (badstugan) brann. Jag mjölka väl int bara åt katta heller, utan vi få väl äta på samma gång nu, när du är husbond och jag är matmor.