Gullspira höll han med sig för att hon icke, lössläppt, skulle skada ungträd och kryddgårdsland.
Plösligt blef Månke åter betänksam. Han såg ner på geten med ett undrande, förskrämdt uttryck i ögonen.
"De fall' mej för", stammade Månke, som blef blodröd och började skälfva på rösten.
"Det fall' mej för att jag mest hågas te gå härifrån ändå."
"Men gosse", sade Kristina och såg honom mildt och fast in i ögonen. Kom ihåg att du aldrig mer behöfver svälta eller gå kring vägarna trött och slut. En snygg bädd får du med lakan och örngottskudde och fäll, och så får du riktiga kläder, som jag ska' väfva och som bli sydda åt dig."
Månke lyssnade belåten till beskrifningen. Han förstod mer än väl hvad sådana förmåner, som där nämndes upp för honom, hade att betyda.
Inte tyckte han att de var någe behändigt att gå och gå, och att svälta och vara rädd för folk och hundar och norrsken, och spöken på isen, och vara otröjen för kvinnfolk, som hängt sig i gamm'lador, eller att gå tiggarklädd, och dra näsan ur led genom trånga småskjortor, som ändå var så starka att man inte kunde slita sönder dem och på så sätt lättare få dem på.
Nej, behändigt var det inte. De var värre, mycket värre än att bli tuktonypt af Ante och såpvattenskammad af Maglena.
Månke stod åter stirrande och betänkte sig.
Gullspira tätt där bredvid honom, idisslade med fridsamt, belåtet slutna ögon.