Hon öppnade dem knappast när hon mildt stötte till Månke med nosen.
Hon ville bli kliad mellan hornen!
Men Månke tog det för att hon sade "tokbruse (gumse) tänk du att vi ska skiljas åt. När jag har trålj, så kan väl du lida te ha'n å. De är bättre för oss bägge de än te skiljs åt."
"Gullspira här hörs int kunna undvara mej", sade Månke bekymrad. Han glodde med runda ögon ner i backen och skrapade i sanden med näfverskon så att den bara vristen ofvanför syntes blåröd.
"Geten", upprepade sågställaren förbluffad. "Inte må du tro hon frågar efter hvem hon är hos, hon går nog lika gärna med syskonen dina utan dig, som när du är med."
"Om da'n kanske", medgaf Månke. "Men om natta när de är mörkt, på vintern när de är kallt, och nu å' för den delen, är hon van de jag ligg me hufve på na, när vi ligg ute på loft och i lider och så. Hon skulle nog sörje mej ordentligt."
"Hon tänk int på dej, och minns dej int när hon gått ut från gården här. Du får följa mej till sågen, du, och si på skeppen från Portugal och Holland. Och så ska du få dej en fin täljknif."
"En täljknif", upprepade Månke. Hans ögon blefvo än rundare och större och han lossade det smekande greppet om getens nacke.
"Du ska få en lill'yxa också så du kan hjälpa mej att klyfva småved då ungmor ska till att koka god mat åt oss."
"En lill'yxa!"
Det låg nästan jämmer i Månkes röst när han upprepade ordet.