"Och en liten räfsa ska jag göra dej. Den skall bli grönmålad och du ska få räfsa och hålla fint här på gården med den."
Den unge mannen höjde buden. Det roade honom att se om en fattig pojkes kärlek till ett sån't uselt kräk som en get skulle vara så stark att han för den förmådde afstå från sådana förmåner, som nu bjödos honom.
"En grönmålad lill'räffsa å", snyftade Månke, ty striden inom honom var så svår att han gret och tårar droppade utför hans lilla röda trubbnäsa. Knappt att han rådde med rösten när han skulle till att tala.
"Och med den får du gå här i kryddgården och räfsa, när du har sofvit i sängen, och är mätt, och är klädd i blårandiga, nya kläder och har mössan på, som är ny med riktig skärm. Och täljknifven den bär du i slidan som fullgod karl."
Månke stötte med ens och våldsamt Gullspira ifrån sig. Han nästan sparkade till henne.
"Vill du gå, getrat! Hva' ska du stå här och glo på mej för, och stingas (stånga), och seckle (drägla) me' snyta (nosen). Gå å he (häf) dej undan, hör du."
Månke stampade foten, storsint så det fräste om honom. Röd var han, och tårarna runno fortfarande.
Ante och Maglena, som åter börjat längst bort i landet undrade hvad som stod på. Men de hade fått kaffe och ville nu rensa sängarna ut, så de kunde int gå fram då ingen kallade på dem.
Ante ängslades nog för hvad allt Månke skulle kunna prata. Men så tänkte han att så riktigt folk som de här inte skulle räkna så noga med hvad en så'n liten en gormade om.
"Oskar, du gör ondt åt gossen. Du sir väl hur han våndas", sade
Kristina, som medlidsamt lade sig emellan.