"Godt och trofast slag är de i den där lille", fortfor hon, "och nu skulle de rent af känna på, (gå till hjärtat) för mej att släppa'n."
Mannen nickade betänksam, seende ut framför sig.
"Du har ofta ordat om att du tycker de är tokigt att vi int ha getter här neråt", började han, långsamt och ovisst.
"Visst är de tokigt. Så'n nytta som man har af de kräken. Först och främst ost och messmör till sofvel. Sån'a varma vantar och vattenfria sockor, som man får när man blanda getraggen med ull och spinn till garn få en leta efter. Killingskinn är de finaste en kan få till fällar. Och hvem som hälst vet hur fint läder de bli af getskinn. Utom de är köttet af bå get och killing godt te äta. Så de är tokigt riktigt, te inte ha getter. Lättskötta är dom och renliga af sig så man måtte tycka om dom. En god get ger också mest så mycke mjölk som en kvigko eller en gammko och de går int fjärdedelen så mycket foder åt till en get."
"Nu måtro att du fick språklådan igång", skrattade mannen.
"Jaa, och du kan tro att dom är kloka. Jag är viss på att geten där ser att gossen är sorgmodig och att han inte mente någe ondt med de att han bå skrek och sparka åt na'. För si så govänner dom är nu igen."
Månke hade rådlös, sint, ängslig och "ånger" gett sig efter Gullspira, som bortstött sprungit en bit, men sen stannade förundrad och stirrade på Månke medan hon utstötte ett klagande och liksom förnärmadt bräkande.
Det var inte några vackra saker Gullspira sade till Månke. Det förstod han alltför väl. Månke hörde nog hvad hon bräkte om. Gullspira sade, att hon hade varit snäll emot honom, gett honom mat, värmt honom, gått som govän bredvid honom. Och nu fick hon en spark och dela ord utan att veta hvarför.
Ingen annan hörde att Gullspira bräkte fram allt det där. Men Månke han hörde det, och det var därför han gick tillbaks till henne, böjde sig ner med armarna om hennes hals och gång på gång sade:
"Bry dej int om hva jag sa i jåns, jag tokades bara. Är vi govänner nu då igen, lillpärla? Du gett (måste) förstå de jag ska följa dej förjämnan, granndocka. Jag får väl förr hålla på och gå kring vägarna då. Stor sak lill'pärla bara vi följs åt och är govänner."