TRETTIOTREDJE KAPITLET. GRAL OCH ALLT VÄL.
Alla barnen hade omsider kommit i säng och i sömn. Men nu var det riktigt vedervärdigt snopet för sex af dem att vakna i halmbäddarna i "öfver" och "nedersängar" långt fram på söndagseftermiddagen och finna störes tomt på folk.
Mycket värre ändå, finna fähuset med alla kor, som de föresatt sig att mjölka, tomt det med. Korna, som de "delat ut" på hvar och en att mjölka, den mest lättmjölkade, Dansros, till Viva, voro all världens väg, ute på bete i skogen. Getterna likaså.
Pelle otäckingen, hade inte gjort som han lofvat, när han på natten, långt efter de andra kom hem efter att ha' varit och letat efter Gullstjärna han med.
Han hade lofvat att ta' alla barnen med ut till skogs som getare. De skulle ha' fått ro i lillekan öfver ån, till bruksbodarna, där dom hade en stor svart tjur ifrån främmande land. En tjur, som hade mässingsring i näsan och kedja i pannan, och som vardt så storsint när han såg barn att han vrålade, så det rök ur mulen på'n och han fick gå i särskild inhägnad om da- garna.
Och Pelle hade lofvat att de skulle få fiska foreller i en liten fjällbäck. Och han skulle lära Ante blåsa bockhorn, som är lättare att blåsa i än långlur. En håla skulle de ha' fått se, där röfvare hade hållit hus i förra tider. Man kunde krypa in i den så lång man var, genom ett hål som knappast syntes i berget, och sen stå där inne om man så var femton man stark.
Pelle skulle ha' visat dem en plats i skogen där mossan var hvit i en rund ring, midt i grönmossan, efter vittror, som brukade dansa där. Och han hade lofvat att föra dem till ett ställe i berget där han en gång sett en huldra. Hon hade varit grönklädd, med långt hår, gult som kornhalm, och hon hade sett på honom och lockat så att han så när hade följt henne, om han inte, i detsamma han sprang sta', hade fått för sig att hon säkert var en huldra och sagt ut Jesusnamnet för henne. Då hon hade slunkit bort och blifvit som ett baktråg.
Och alla bär, som de skulle ha' plockat, och kattguld och hvita marmorstenar, som Pelle lofvat dem, och som fanns bara på ett enda ställe.
Så mycket knot och missnöje. Så jämmerligt sura miner som syntes oppe i störe denna dag, skulle inte lätt kunnat upptäckas en så strålande solskensafton.
"Där glor solen in genom fönstret, och gör sig till, som om den vore så glad och förnäm", fnyste Ingegärd och slet i hårtestarna, som hon flätade.