"Den ser ut som om den tyckte att vi skulle vara glada bara för vi ha' den", puttrade Gertrud och knöt en förarglig hårdknut på underkjolsbandet med ilskna, häftiga rörelser.
"Och inte en eldgnista i spiseln", muttrade Elsa. Hon var klädd och färdig, och stod så godt som midt opp uti den väldiga spiseln med ett fång stickor, som hon lade på den ganska försvarligt glimmande glöden.
Elden flammade genast opp, och nu förklarade Elsa att hon "brände upp sig" fastän där nyss icke funnits "en gnista eld."
Det var väl söndag och man skulle väl åtminstone den dagen få kaffe till skorpor, som man haft med hemifrån.
"Kom inte stickande med blåmjölk, det säger jag dej", sade Angela med formlig grälton till Elsa, som med en tom träskål gick åt mjölkkammaren till. Angelas långa silkeslockar hade trasslas sig då hon glömt att vrida fast dem om papiljotter på kvällen. Hon var så retlig och otålig, att Viva påstod att det fräste om henne, när hon spottade på ett finger och nuddade vid henne, som man gör när man känner om ett strykjärn fräser hett.
"Du är dum! Tarflig är du också", upplyste Angela Viva, som barbent satt opp underkjolen med nålar som byxor och sade, att hon var herre i huset och att hon hade rättighet att vara hvad och hur hon behagade.
Sylvia satt upprätt i nedersängen och grät. Allting var "tråkigt" och hon längtade efter sin mamma. "Hu-hu-hu", snyftade hon. "Hvad skulle jag här att göra. Det var mycket finare och bättre hemma."
Hvilken anmärkning nog var ganska riktig om hon jämförde föräldrarnas storstadsvåning på tio praktrum, som inneslöto taflor, mattor, kristaller och silfver tillika med svällande bäddar, finaste linne och sidentäcken, med rummet hon nu vistades uti.
Mossan satt gulgrön mellan springorna i timmerväggarna. Bänkar och pallar voro visserligen blanka, men af nötning, samt grofva och omålade. Golfvet var väl knappast hyfladt, med stora springor, dörren klumpig med stor järnhake för, i stället för lås. Sängen, i hvilken hon nyss vaknat "på galen ända", var fylld af prasslande halm, täckt med ett groft lärftslakan. I stället för "sidentäcke" hade hon en fårskinnsfäll att dra opp omkring sig, fast hon var så het af värmen att hon velat kasta den all världens väg.
"Ja, hvem bad dig komma med", bjäbbade Viva. "Du kunde ha' stannat därhemma utan oss, —finnos—grinsibba där! Du har i alla fall fått halfva lakrisstången, som vi hade med till kalas, och största bröstsockersbiten, när Elsa delade, och en hel kopp hafregryn när vi fingo hvar sin half, bara för att Angela inbillade oss att det är förnämt att låta främmande äta opp allt som är fint och som om man vill ha själf —."