"Du goda tid! Jag tror rent att du är förtrollad Viva", gnällde Sylvia, hvilka med armbågarna på uppdragna knän satt kvar i sängen och, med det hvitblonda håret stretande ut mellan fingrarna, som hon höll om hufvudet, företedde en bild af djupaste elände.
"Du stora värld. Lakrits! En fattig lakritsbit, det räkna ni på! Jag, som skulle kunna få ett hus utaf bara lakrits, med fönster af bröstsocker och tak utaf knäck, och med vägar omkring utaf bara hafregryn. Pappa har förfärligt mycket pengar, det säger Lina där hemma och jag skall be pappa bygga mig ett sån't hus och du skall inte få så mycket som slicka lakritströskelen en gång."
"Det har du så rätt i, min lilla kulting", smilade Viva och kysste på fingret åt Sylvia.
Hon hade satt en liten brun björkkvist i munnen och låtsade röka, där hon gick fram och tillbaka med händerna i "byxfickorna".
De hade haft en riktig finskräddare från staden hemma en tid, att sy fars och drängarnas hemväfda kläder, och Viva återgaf noga hans rörelser och uttryck.
Hon satte sig på en trebent stolpall bredvid sängen och sjöng, släpande med halfslutna ögon:
"På blomsterklädd kulle satt Hjalmar och kvad om sommarens fägring en gång, och rosornas kalkar och blommornas blad sig bugade djupt vid hans sång."
"Tyst då, Viva", hväste Ingegärd, "du väcker upp småstackarna här inne i mjölkboden."
"Ja, ser lilla sötnosen, de var just meningen de", jollrade Viva och vindade så mycket hon förmådde emot systern.
"Se jag vill inte att di skola råka in i samma eländesexistens som vi. Det fins ingenting gemenare, rysligare än att vakna på morgonen då det är kväll."