"Han såg endast henne",
fortsatte Viva.
"Såg rosen, som brann lik purpur på snöhvita hyn",
gastade hon nu alldeles invid mjölkkammaren. Hon tvärtystnade, häpen och ytterst illa till mods.
Dörren utåt öppnades i detsamma, och i den visade sig Ante och Maglena. Färdigklädda voro de, kammade, blanktvättade, glada och blida så att det lyste som sol om dem.
Maglena bar händerna fulla af skogskonvaljer, linnea och skogsstjärnor. Ante hade gjort rifvor (lådor) af björknäfver, sex stycken. Han bar dem försiktigt uppradade på ena armen.
De voro till brädden fyllda med tidigt mogna hjorton.
"Är ni oppe?" frågade Viva skarpt, fast hon såg dem fullfärdiga framför sig. "Jag trodde att ni sof. Hvarför i all världen ha' ni stigit opp?" fortfor hon med afund- sam, mycket ogillande stämma.
"För Pelle väckte opp oss innan han gaf sig åf me kräken i morse."
"Fy en sån' otäcking, som inte väckte oss", sade Gertmd med nästan gråt i rösten.