XVII.
Crescendo.
Då de båda systrarnas första, häftiga sinnesrörelse lagt sig en smula, försökte Margot locka ur Valérie hvad som tilldragit sig under det ensamma mötet på Nerobärget.
— Hvad vi talade om? utropade Valérie otåligt. Huru kan jag väl säga dig det? Vi talade visst inte alls. Jag spelade och vi talade om musik.
— Huru kom det sig då, att han genast tilltalade mig som farfar Margot? Jag tycker han borde ha erfarit bra mycket om våra förhållanden, då han till och med känner detta lilla, förtroliga namn.
— Han frågade mig, svarade Valérie drömmande, om jag ensam ströfvade genom världen — om jag inga föräldrar hade; om jag ej hade någon, som beskyddade mig; jag sade honom, att jag inga föräldrar hade, men väl en liten syster, som var far och mor tillika och hvilken, trots sin ungdom, var så förståndig, att jag kallade henne min patriark, min farfar.
Margot satt ett ögonblick tyst, ty hon erfor åter denna besynnerliga känsla af svartsjuka.
— Sade du honom ingenting annat? frågade hon strax därpå.
— Jag sade honom, att jag inte duger till någonting, svarade Valérie. Men han påstod, att jag var ett geni — du må tro han var förtjust i mitt spel. Och han berättade, att han en gång för länge sedan varit så fattig, så fattig, att han ingenting hade att äta, och han hade vandrat en lång väg och hans skor hade varit så gamla och trasiga, att de fallit af hans fötter. Han hade varit i någon stor stad, Wien, tror jag — och där hade han stått utanför en butik — ett pianomagasin och tittat in. Och då hade ett fruntimmer händelsevis gått förbi och frågat hvarför han så ifrigt tittade dit in. "Emedan jag så gärna ville spela", hade han svarat, och då hade fruntimret tagit honom vid handen och gått in i magasinet med honom. Och då hade hon frågat ägaren, om han tillät den fattige gossen att försöka ett af instrumenten? Och då han rört vid tangenterna hade han alldeles glömt hvar han var och hade spelat och spelat och varit öfverlycklig. Och då han slutligen sett upp hade hela salen varit full af folk, som omringat honom, och somliga hade gråtit. Detta var början till hans framgång. Där hade han funnit vänner, som hjälpte honom, tils han var så stark, att han kunde stå ensam.
— Nå, nu ser du, att du i alla fall måtte ha pratat bra mycket, sade
Margot helt lugn öfver, att samtalet varit så pass förnuftigt.
Berättade han dig inte mera. Detta är ju mycket intressant.