Författarinnan.

Första Kapitlet.

"Som en bölja med den andra, så vi följa må hvarandra."

Med dessa trösteord lemnade mig Johanna, med denna öfvertygelse skiljdes jag glad från mamma Segerman, hvilken, sedan jag var frånvarande, endast hade en son kallad Axel, och en enda dotter, som hette Johanna. Sjelf är jag enda sonen till en olycklig mor, som den stränga döden beröfvade mig, då jag endast var femton månader gammal. Öfvergifven och värnlös, upptogs jag af kaptenskan Segerman, hos hvilken jag erhöll all moderlig vård. Men vid uppnådda tretton år, sade hon mig med tårar i ögonen: "min kära August, jag har talt med en kapten Williams, som far ut på en sommarresa, att han ville taga dig med sig i egenskap af kajutvakt. Han är en bra karl och har lofvat mig att faderligen behandla dig. — Jag nödgas, ehuru djupt det än smärtar mig, förtro dig, att jag icke längre har råd och tillfälle att påkosta din uppfostran, sedan min son Axels studier vid universitetet, nu årligen betydligt medtaga mina ringa tillgångar. Men skulle du ej tycka om det trolösa elementet, så har du fritt att välja efter behag och böjelse."

Jag nödgas bekänna, att denna underrättelse — ehuru trösterikt och löftesfullt det än var, att alltid ega ett hem hos mamma Segerman, en syster i Johanna och en bror i Axel, — orsakade att jag, för andra gången i min lefnad, gret smärtans bittra tårar. En gång förut hade det skett, då Axel blef ond, för det Johanna gaf mig företräde och sade, "att han, och icke jag, vore Johannas rätta bror." — Vid det jag nu gret, torkade Johanna bort tåren och tröstade mig med oskuldens och hoppets rena språk: "min barndomsfröjd" — sade hon — "min lärare och broder, när du far bort, eger jag intet jemnårigt hjerta att öppna mig för, och ingen ungdom att leka med; det är så mycket i vårt unga hjerta som mamma, ehuru så mycket äldre, så öm och kärleksfull, icke förstår sig på; — när du far bort blir jag så ensam. Men är du länge borta, August, så tar jag min tillflygt till pennan, — då skrifver jag allt — —; men med pennan kan man dock uttrycka så litet, och det är mycket — mycket, som ej får rum i ett bref." — Denna stund, dessa ögonblick af lycksalighet, inträffade under en tidpunkt, då dygden icke ännu frestades och hoppet ännu aldrig bedragit. Men redan då fick jag erfara, att i menniskans bröst finnes ett begär nedlagdt, att äfven i synlig gestalt ega ett föremål för sin dyrkan.

Jag skiljdes från fosterföräldra-huset med blandad känsla af vemod och hopp; och Johannas sista afskedsord voro: "Gråt ej August!" — — —

"Som en bölja med den andra, så vi följa må hvarandra."

Andra Kapitlet.

"Se, öfver jord och vatten hvilar natt,
Och himlen breder ut sin stjerneskatt.
Allt slumrar tyst och stilla, men ännu
Jag vakar här, och med mig vakar du,
O milda modersorg!"

Dagen efter vårt afsked följde jag med kaptenen om bord på Viktoria, så hette fartyget, gossens blifvande hem. Kapten Williams var en man med egenskaper af sällsam art. Hans handlingar voro bestämda och kraftfulla; dock framlyste i allt en liberal anda, som gjorde, att han icke allenast var fruktad utan ock älskad. Jag kan väl aldrig glömma den första exercisen med oss okunniga gastar, trenne utom mig. Kaptenen röt: "Har du intet reda på styrbord och babord, din galeja! — Hvad går du och kattholsar efter? Jag skall lära dig att kovända — klart att vända — för di vind — upp med rodret — lossa balinorne — stick upp fockhalsen" o.s.v. — Så snart vi kommit till sjöss var det att brottas med starka stormar; det var ett oupphörligt åkande backe utföre och backe uppföre, vältrande än åt styrbord än åt babord; ett stampande och stötande liksom när man åker på släda och hästarne skena på en mycket gropig väg. Men denna slags rörelse var ingalunda i min smak. Jag har aldrig tyckt om att sitta i släng-gunga eller åka efter hästar, som skena. Man brukar kunna vänja sig vid allt, till och med att vara illamående, så att man slutligen knappt vet af det, eller kanske på köpet inbillar sig att man mår förträffligt. Är man så långt kommen i sjölifvet och försedd med en så lycklig inbillningsförmåga, bör man icke försumma att vara ute i stormen på hafvet. Det ligger något på engång hemskt och storartadt i de scener, som spelas på den blå tiljan, der molnen äro kulisser och Eolus kapellmästare. — Det var förtjusande att kunna sitta långt ute på bogsprötet, för att se huru kölen skar in i vattnet. Det bottenlösa djupet, hvaröfver man sitter, den friska vindens susning omkring öron och kinder, den jemna höjning och sänkning af fartygets framstam för hvarje våg, det genombryter, samt de kufvade vågornas sorl — allt bidrager att väcka sinnet till den trotsande hurtighet, som framgången medför. Med triumferande känslor blickar man omkring sig och under sig: det lyser, det skummar, det brusar: men oupphörligt vexlande med än högre än mattare dån.