Jag började redan tänka, att sjökort och kompass missvisat min käcke kapten, då jag hörde honom ropa: "Kom upp pojke och kryssa dig fram, vi ha redan lots ombord. Nu ha vi vägvisare, du löper ingen fara pojk August;" — så kallade han mig. Nu hade vi godt väder och hvad kunde vi mera begära. När himmlen klarnar, klarna äfven sjömännens väderbitna ansigten. Det blef en glad sinnesstämning ombord, och allas ögon riktades åt land. När vi hunnit litet längre fram, mötte oss landtluften med sin friska flägt af strändernas vegetation. Man kan ej föreställa sig, hvilket intryck denna angenäma helsning ifrån land gör på alla nerver, då man länge legat till sjöss. Nu var det tredje veckan sedan jag lemnat hemmet, och vi voro nu nära Bornholm. Väderleken var vacker och behagligare segling kunde man aldrig göra. Det enformiga melankoliska hafvets molndigra horizont hade, liksom på en gång, dragit sig tillsammans till en grönskande ring, och molnen voro förbytte till yppiga lundar, under hvilkas skuggor man såg de täckaste boningar skymta fram, för att spegla sin halfgömda fägring i det stilla klara vattnet. Seglare gingo och kommo. Små båtar rodde emot oss med fisk, bär, mjölk, o.s.v. Ack! då kände jag mig genast liksom mera hemmastadd. Jag var uppvuxen bland fogelsång och löfträn och derföre betraktade jag äfven dessa taflor med intresse, såsom påminnande om lekplatserne från en lycklig barndom.
Ack, hvad denna dag var obeskrifligt skön! Vi hade hunnit öfver ett i mitt tycke obegränsadt haf, som låg bakom oss, himlen var ljusblå, sommarsolens gyllene strålar lekte med böljorna på hafvets purpurskimrande yta; — allt rörde sig liksom uti dans, vid kamraternes glada sånger.
Efter hela dagens "ror i lä, — klart att vända" — befunno vi oss vid Köpenhamn och det föreföll mig nu, som skulle jag redan i tiden nått paradisets portar. Utom det, att alla nationers flaggor korsade hvarandra med skiftande färgor, anlände på samma gång en rysk eskader, bestående af två fregatter och en korvett. Skott på skott knallade, musiken dånade. Ack, hvilken herrlig tafla! Solen strålar från en högblå himmel och luften är klar och mild, som på en nordisk sommardag. — Seglare, som legat och väntat på vind, sväfva nu fram i tjogtal från de olika ankarplatserna, blänkande i sin hvita skrud och så höga, så stolta, som hade ingen storm kunnat böja deras toppar, och ingen klippa vågat sätta sina falska, spejande huggtänder i deras gungande bogar. Jag hade önskat, lik de besjungna svanorna, simma och dricka förfriskning ur den lugna böljan.
Under det jag glömde mig i åskådandet af allt detta, hördes kaptenens kommando: "fira ned jullen — fyra man klara att gå i land." Då klappade mitt hjerta mellan fruktan och hopp, om jag skulle få följa med. Som galjon i fören fick jag hålla utkik; min önskan blef således uppfylld och vi kommo snart i land. En ny frisk grönska hade efter det sednast fallna regnet utspridt sig öfver marken. Många slags trän med utspruckna ljusgröna blad, i hvilkas skugga uppspirade tusende slags olika sorter blommor, fängslade mitt öga. De kringvandrande madamerna (månglerskorna), den ena öfverträffande den andra i skrikkonsten, oroade mig dock med sitt sjungande: "köb kirsebär, to skilling snär; köb reijor" m.m. Den ena var den andras echo.
Jag åtföljde kaptenen öfverallt, och under vår vandring nådde vi snart Kongshaven. Mitt öga mötte der en frisk genomskinlig källa, som porlade upp vid foten af en åldrig ek. En dryck ur den sköna källan! tänkte jag, och räckte ut min vattentäta hatt samt drack en god portion af detta uppfriskande vatten, tänkande: då denna källas ådror ge lif åt jorden, kan det ej heller vara utan sin nytta för mig. Vidare fångade jag med min hatt silfverfjärilar, i tanke att dermed göra en present åt min Johanna, — de glimmade som morgondagg på blommorna; och då trodde jag — nog vet jag hvad jag trodde … jo, att jag tyckte mycket om dessa fjärilar, betraktade såsom mina reskamrater…
Kaptenen, som under mina reflexioner hunnit ett godt stycke före mig, röt med sin basstämma: "Hvad, fan pojke, hvad har du för dig?" Vid min öppna bekännelse smålog han, sägande "följ du bara mig, så får du lära dig känna staden." Då var det mig imellertid likgiltigt hvad hvart och ett ställe hette. Hvad jag sedan den tiden minnes, är Rosenborgs slott, Börsen, Theaterhuset, Österport, Amager Torg, en kappridning, en maskerad, ett lindansarsällskap, en theaterpjes på Kongens theater, kallad "Johanna af Montfaucon" m.m. Klockan var tio på aftonen då vi återkommo ombord; naturen hade gjort sin dekorationsförändring och nattens förtrupp hade redan ryckt fram på scenen. Hafvets klara vatten hade blandat sin färg med aftonrodnadens rosor, och efter hand sjönk solen och försvann som en slocknande eld. Svårt är för mig att beskrifva denna tafla, och hvad är det värdt att med ord söka måla, hvad som är obeskrifligt. Naturens poesi kan ej öfversättas eller återgifvas, den måste njutas, kännas.
Vi dröjde fyra hela veckor i Köpenhamn innan vi, åter lättade, hissade våra segel. Jag önskade att farten ej skulle stanna förr än vid den strand, der jag finge återse Johanna. Huru nedslagen blef jag ej på min fråga, — huru snart kaptenen trodde oss vara hemma? — då jag erhöll följande svar: "När vi först passerat Stockholm och sedan besökt S:t Petersburg; det vill säga, i höst, om ej kontraorder möta oss; ty då kan det hända att äfven vintern stryker med."
Tredje Kapitlet.
Bort bära mig hän, de vaggande vågor
Fjerran ifrån den vinkande stranden,
Fjerran från barndomens strand.
Efter vår afresa ifrån Köpenhamn, klöfvo vi Östersjöns vågor i sex dygn, hvarefter vi kastade ankar på Stockholms ström. Skön var anblicken äfven här, ehuru ej att förliknas med den, vid så kallade "Kongens by" [Detta omdöme är rakt motsatt de fleste andras, som haft tillfälle att anställa jemnförelse mellan dessa båda hufvudstäder. Utg. anm.]; men Stockholm är ändock en präktig stad, ja just en riktig hufvudstad. Äfven här fick "pojk August" tillstånd att gå och se sig omkring. Denna gång gjorde jag styrmannen sällskap. Vi gingo upp för "Mellantrappan" och kommo snart till Riddarhuset. Sedan vandrade vi i rak linea från Riddarhustorget ned till Munkbron. Här sutto en rad månglerskor, eller så kallade "visthusdrottningar," mägtiga och myndiga, vid hvar sitt rike, eller ett långt bord, öfver hvars provinser de höllo ett vaksamt öga. Herrliga syn! Grönsaker, rotfrukter, bär af alla slag, blommor, krukor m.m. fröknar, fruar, mamseller, jungfrur gå omkring, beskåda, fråga, välja, pruta, köpa. Derefter tågade vi uppför Storkyrkobrinken, med dess boklådor, åt Norrbro. Hvad mångfalld af yrken och ansigten, hvad brokigt hvimmel af granna herrar och damer, som gå in och ut uti Bazarens prydliga bodar, köpa tyger, böcker, musikalier, cigarrer, m.m.; hvilken fröjd att se folk ha mycket pengar! Jag gick ej in, jag såg heldre på folket utanför. Sedan spatserade vi åt strömmen. Båtar fulla af folk, fiskare, som i sina små farkoster lågo stilla och metade, syntes å ömse sidor af bron och fiskmåsar kretsade i luften, skreko och dykade stundom ned i vattnet. På strömparterren vaggade silfverpopplarne, på gräsplanen derstädes lekte vackra barn, under det de unga mödrarne från de under träden stående bänkarne vakade öfver dem; vid små bord sutto mindre sällskaper, som åto glacer, skrattade och pratade; ensamme herrar roade sig med lektyr och rökte cigarr; ångslupen Necken sköt fraggande fram på strömmen och inbjöd på en färd till Djurgården; på vägen åt Djurgården foro herrar, galopperande på stolta hästar och vagnar och giggar rasslade af och till. En sak fick jag imellertid ej veta: nemligen hvem den granna herrn var, som gick öfver Gustaf Adolfs torg, och för hvilken vakten vid Prins Gustafs palats ropte: "i gevär!"