Något vidare har jag icke från Stockholm att förtälja. Efter en månads vistelse derstädes voro vi klara derifrän: men, o öde! ännu fingo vi icke vända åt det kära Finska hemmet. Såsom ett echo till återsvar af kommando-ordet, skallade styrmannens starka stämma: "brassa seglena fyrkant — väl öfver allt" — och så bar det ut igen på det trolösa elementet. Vi styrde kursen åt S:t Petersburg. Sommarens soliga dagar hade öfvergifvit oss, och höstens mulna hade inträdt. Vindens gny väckte mig ofta till den sorgliga erinringen: här står du mellan farliga lömska klippor i stormen, alldeles fördjupad i en oändlig känsla och betraktelse öfver verlden. Då kände jag mig för första gången genomgås af den tanken: du är ej skapad för sjön! Nej! hellre må du företaga dig något annat. Ack, om du blott under några få år, kunde få byta ställning i lifvet med dessa rikedomens barn, som blott behöfva vilja för att kunna, under det du, fattig stackare, måste kunna för att vilja! Hvad har du nu af dina resor? — Jo, du har sett verlden. Men att glänta i dörren är icke nog, och att resa öfver hafvet för att flere veckor ligga till ankars, är detsamma som att vara lefvande begrafven. Men jag lemnar mina reflexioner. — Efter tio dygns färd, anlände vi till Kronstadt. Men som vår Viktoria låg för djupt, för att kunna flyta upp till S:t Petersburg, fick pojk August på afstånd beskåda slottet och staden, som dolde sig i majestätiska moln. Vi fingo genast påhälsning ifrån brandvaktsskeppen af grannt klädd militär. Härstädes flagga de fleste nationers skepp och ifrån åtta serskilda håll dånade kanonernes skott. Jag trodde mig imellertid få nöjas med blotta utsigten af den prägtiga staden, då kaptenen steg om bord på ångfartyget Feodor, medtagande mig till det vidt omtalade S:t Petersburg. Ångfartygets salonger voro så pragtfullt inredda och allt öfrigt så förvånande, att jag på mitt obildade sjömansspråk ej kan göra mig begriplig, om jag ock ville beskrifva allt hvad jag erfor. Vi landstego vid Wasili Ostrow, och tågade fram öfver Isaaksbryggan till Newski Kasanski Snaminima. Af alla de storartade föremål jag såg, tycker jag mig kunna säga, att de ropa till förstörelsen: "Se vår styrka!" och till lyckan: "Vi befalla dig hit!" — Men om kaptenen nu frågade mig, hvad jag mest tyckte om, så vet jag hvad det var: jo, se det var fältjägare, gensd'armer och spannridare. Så när hade jag glömt iswotschikerna: välsignelse öfver dem! Känner jag en brinnande längtan, flyger mig i hast en idé genom hufvudet, skall jag hinna hastigt från den ena linien till den andra: huru beqvämt är det icke då, att i hast, vare sig på gata, torg eller gränd, möta ett blygsamt ekipage eller droschka, fullfärdigt till min disposition, utan att behöfva afvakta påpelsning eller fulländande af en kusktoilett. Den ryske hyrkusken och den svenske åkaren äro hvardera mycket lätt födda. Kanhända den sednare super något mer. Det spirituösa om äfven icke spirituella, ligger således i detta fall öfvervägande på svenskens sida. Åkaren är i kraft af sitt kall, icke i tillfälle att hålla några måltider. Han tar sig då och då en sup, supen blir en vana och måltiden stannar vid supen. Han evigt grundlägger, men bygger aldrig fullt. Häraf kunde göras en gåta, om icke gåtornas tid vore förbi.

Vårt vistande i Petersburg var kort, och snart återstod för mig endast att åter bege mig om bord på Viktoria, som nu ändtligen tågar åt hemmets kust. Sedan vi lemnat Kronstadt, hade vi en svår storm. Det var som om alla elementer slagit sig lösa för att rasa och härja. Vi förlorade en man; den bäste af matroserne blef vågornas rof. Vid denna förfärliga syn, tänkte jag för andra gången: sjöman skall du icke blifva; detta må utgöra första helsningsordet till mamma Segerman.

I november lyckades det mig att hinna hemmets efterlängtade och välkända strand. Hvilka korsande tankar genomforo då ej den sex månader gamla sjömannens hjerta! Min blick skådade de höstgula löfskogarne, fälten lågo förstörda och ett omätligt töcken öfversväfvade dem. Detta oaktadt genomträngde mig den alltid förtroliga naturen. Dess eviga väsende andades till mig och jag sjönk i en hvilande förtjusning. O, rena ögonblick! O, min själs himmel, i hvilken alla jordens små hänryckningar af väl och ve försvinna!

Sedan visitationen för sig gått, lemnade jag Viktoria och hastade med skyndsamma steg till min fostermoders boning.

Fjerde Kapitlet.

"Der stod ett hus, gladt som ett barndomsminne,
Och idel kärlek blommade derinne;
Det stängdes snart för mig; ej någon vård.
Jag har på dessa minnens kyrkogård."

Hvem kan beskrifva återseendets ljufhet; den kan endast kännas. Jag omfamnades med välkomsthelsningens fridskyss af den, som för mig utgjorde mitt lifslycka i hela dess fullhet. Frågor och svar vexlade om hvarandra, som gnistrorna vid ett väl lyckadt fyrverkeri. Johanna öfverraskade mig med en nyförvärfvad färdighet uti handarbete, då hon lemnade mig en liten brefgömmare med symbol af troheten. Huru förlägen var jag ej, att icke hafva något åt henne, hon, som egnat så mycken tid och omtanka åt mig. Oaktadt detta, ansåg deras öfverseende godhet mig ingalunda vara en obetydlig medlem i denna lilla familje-kommité. Jag åhörde icke några tvetydiga komplimanger. Mig erkändes all rätt att nu förklara hvad jag tyckte om sjölifvet, och man sade mig, att jag ej af grannlagenhet behöfde dölja min tanka. Jag såg derföre upp som en kyrkans pelare, och beslöt att följa öfvertygelsens väg, efter icke något magtspråk hindrade det. Jag sade således: "Min ädla fostermor! efter hvad jag erfarit under min korta sjöresa, önskade jag öfvergifva denna bana, fastän kapten Williams för mig varit, hvad jag kan föreställa mig en far skulle vara, om jag någonsin skulle haft en sådan; Gud välsigne honom! Välgörenhet och tacksamhet äro tvenne blommor på vår bana, ämnade till att försköna vandringen genom lifvet, ehuru den sednare är alltför sällspord och derföre tvinande. Den utsigt jag för närvarande eger att förtjena mitt bröd är visserligen mörk. Kan jag ej arbeta, så finnes för framtiden intet som kan lifva mitt hopp. Törnig lärer derföre min väg blifva, om min mor öfvergifver mig. Men den som utstakat min framtids stig jemnar den väl ock. Min tacksamhet mot er min fostermoder skall, i hvad händelse som helst, aldrig minskas." — Jag tystnade: men sedan jag slutat, sade mamma Segerman: "bestämm din böjelse; jag skall bjuda till att underlätta dina mödor, att alltid utgöra din mor, i ordets rätta bemärkelse, ehuru pligten mot mina egna barn hindrar mig att erbjuda dig lika rätt med dem."

Jag yttrade min lust för den akademiska kursen, ehuru tung den än är för dem, som för nödiga medel dertill nödgas anlita andras ädelmod. Oaktadt detta, hviskade det ofta i min inbillning till mig: "blif lärd!" — hvilken magisk omstöpning i dessa uttrycksfulla ord för alla mitt lifs vågade beräkningar! Blif lärd! hvilken hel verld inneboende i sjelfva tanken; dessa gyckelblommor strödde fantasien ofta i min tanke-verld. Men huru tända ljus utan eld?

"Ja min gosse, du skall få bli lärd" yttrade mamma Segerman, "du skall i morgondag få resa till Borgå och anmäla dig hos Lektor A…, för närvarande rektor vid gymnasium, samt söka dig billigt qvarter." — Om en qvarnsten hade fallit från min hals, hade jag aldrig känt mig lättare och gladare än nu; min önskan blef åtminstone till en början uppfylld. Tillredelserna för resan börjades genast, vi togo afsked med den största ömhet af hvarandra, och äfven nu tröstade mig Johanna med de orden: "sörj ej August:"

Som en bölja med den andra, Så vi följa må hvarandra! —