Här hemtade den gamle andan; en stark inre oro afmålade sig i hans anletsdrag och af hans hastiga, ofta afbrutna andedrägt kunde man sluta, att de inre stormarne ännu icke lagt sig. Efter en stunds tystnad började han åter:

— "Jag har en bön till er mina barn! förakta mig icke; jag har alltför länge föraktat mig sjelf. Döm ej hårdt öfver mig, jag står snart inför en rättvis men mild domare. — Jag var en glad, oförvägen, djerf yngling, som framför allt sökte fruntimmers gunst; jag blef ofta förtjust, än i den ena, än i den andra: jag var hvad man kallar fjäril, flygtig — brokig i själen, som dess vingar. Jag var lycklig i min glada verld af illusioner och drömmar. Framför alla dyrkade jag min Mathilda: hon framstod alltid för mig i ett himmelskt ljus; hon var fattig men god, hon var i mina ögon som ett helgon — ett himmelens budskap. Jag blef passioneradt kär i den goda glada flickan, som lik ett oerfaret lamm nalkades det lömska rofdjuret. Jag bedrog, jag förnedrade denna englarena varelse, bröt husfriden som en lömsk mördare. Att förråda vänskap för kärlek, tyckte jag vara en småsak, och att plocka den ros, som kom i min väg, ansåg jag för min rättighet. Men de blommor, som uppskjuta från lidelsernas rot, äro inga eterneller; de vissna så snart och förvandlas till vederstyggliga kardborrar. Vi männer kalla qvinnan för det svaga könet, på samma gång som vi, med skoningslös stränghet, just af de svaga fordra en styrka, den vi aldrig sjelfve ägt. I kännen för öfrigt Mathildas öde. — Efter att hafva brutit denna blomma, sväfvade jag till en annan, som jag såg uppspira i rikedomens sköte. Hennes hjerta var dock godt och ädelt, och icke så hårdt som den klingande metall, hvilken skulle blifva hennes hemgift: det var Axels och Johannas mor. Jag erhöll hennes hjerta och hennes hand; men äfven hon, den goda, den öfverseende, blef bedragen. Förgäfves sökte jag i hennes famn att finna glömska af mitt förra brott; jag var en gång insnärjd i förvillelsernas nät, jag försökte, men förgäfves att stadga mig. Min lefnad väckte uppseende, jag misshandlade min oförgätlige Marie — välsignelse öfver hennes stoft! — Jag nödgades fly från min lagliga maka, fly till fremmande länder. Der uppehöll jag mig nära två är. Men jag började sakna utkomst; ty ehuru indraget jag lefde, förslogo de medel jag medförde icke längre. Jag nödgades derföre blifva betänkt på att skaffa mig bergning. Jag hade vid min bortresa lyckats att af general-en-chef för det regemente, vid hvilket jag tjente i Finland, erhålla ett bevis, som innehöll att jag såsom stabskapten innehade tjenst vid X… regemente samt att jag städse förhållit mig väl och tappert. Försedd med detta intyg samt min stabskaptens fullmagt — utur hvilka dokumenter likväl namnet Segerman utplånades och Kindblad i stället insattes, till undvikande af upptäckt — reste jag till Köpenhamn om våren är 18—. — Icke utan svårigheter lyckades det mig att vinna inträde såsom löjtnant vid ett regemente. Genom ådagalagd skicklighet och välförhållande befordrades jag dock inom kort åter till kapten. Sedan lyckan åter började gry emot mig, var jag färdig att söka mig nya förströelser. Jag gjorde min kur hos dottren till en rik grosshandlare, Helmgardt, och erhöll med föräldrarnes samtycke ja af min 'hjertnybne' Caroline. Frukten af detta äktenskap äro mina döttrar Ida och Emilia. Jag sökte nu med rikedomens bländverk tysta samvetets röst; men Mathildas suckar, min Maries förebråelser förföljde mig i lifligä drömmar och jag upplefde samma sönderslitande marter, som förföljt mig allt sedan min otrohet mot Mathilda. Min andra hustru dog. Samvetsqvalen öfver mina brott blefvo olidliga; jag fick en tärande hemlängtan. Genom utsväfningar och påkommande ålder snart bragt till förtviflan, reste jag åter hit öfver; Här försporde jag att min förra lagliga maka äfven gått till sina fäder; jag fick således icke råka henne och bönfalla om den huldas tillgift. Hela naturen hade sammansvurit sig till hämnd öfver brottslingen: ingen ro i sömnen — och uppvaknandet… Ack! — på ena sidan om hufvudkudden samvetsqvalen, på den andra sjelf-föraktet. Nu står jag vid målet — I kännen nu min lefnad. — Nu sen I mitt straff — och så slutas nu min lek — den jag med kärleken ovärdigt bedrifvit."

Den sjuke föll åter i dvala. Efter nägon stunds förlopp uppslog han ännu en gäng ögonen och med bruten röst och med uttryck, vittnande om att hans sinnen till nägon del blifvit gripne af yrsel, yttrade han: "Mig är gifvet att tala till menniskorna: den som hungrar och törstar efter upplysning höre hvad mig blifvit uppenbaradt: ty den eländiges bön tränger genom skyn, och då jag nu var stadd i bön på Mathildas graf, klyfde sig skyarna för min själs ögon och jag skådade all himmelens herrlighet. Och det var ett stort rum, som ingen gräns hade, fullt af ljus, strålande från tusende sinom tusende stjernor. Och en ljuflig harpoton med sång brusade mellan de tindrande stjernorna som dansade likt barnen på en julqväll. Och en röst talade till mig, men jag förstod den icke; ty den ljudade som harpoklang för mina öron. Men mig tycktes att Mathilda löste sig ur englaringen och nalkades mig och flägtade med sina vingar en ljuflig svalka kring min brännande panna. Och mina ögon klarnade och mina öron öppnades och jag förstod allt. Och jag hörde englarne säga: 'Säg barnen der nere, att de ej skola frukta sig, ty Gud är kärleken; men de skola nalkas honom såsom rätte barn sin älskelige fader, icke med bäfvan, utan med gladt mod och kärleksfull tillförsigt'." — — —

Här tystnade den sjuke, dödsarbetet började och hans stormiga oroliga lif slocknade ut.

Efter begrafningen flyttade Ida och Emilia till Robert och Johanna. Men med min glädje är det för alltid förbi; ty för båda dem jag älskat, får jag endast hysa en broders ömma vänskap.

Sådan är taflan till närvarande tid. Möjligen torde framtiden gifva anledning till en fortsättning deraf.

Slut.