— Det var er son Axel, förlåt och trösta honom!

Då stammade den gamle: "O Gud, det är din tillstädjelse! O min maka, min djupt förorättade maka, jag har förtjent allt detta!" — —

"Barmhertighet, barmhertighet jag tigger.
— — — — —
Vänd af din vrede, släck den låga af,
Som fasansfull i mina ådror bränner! —
Låt mig få bada uti tårars haf
De brännsår på min arma själ jag känner!
O! gif mig tro, lägg ned uti min själ
En ljuf förtröstan, att din gudom finnes,
Och att du vill den fallne andens väl,
Och att din nåd i elfte stunden vinnes."

— "Kom min son, min Axel, kom till mitt bröst, jag förlåter och välsignar dig; förlåt du äfven mig!"

Axel kastade sig till fadrens bröst; ångrens och smärtans heta tårar fugtade den gamles darrande hand: far och son voro försonade.

Efter njutandet af en kort hvila, skedde förberedelsen och den gamle anammade nattvarden, hvarefter han, fullt sansad, fortfor:

— "Mina barn! ingen af er har företräde i mitt hjerta, ni ären mig alla lika kära. August! förbanna mig ej för din mors skull; hon den renaste dygdens infattning. Hon älskade mig för högt för att ej gifva vika för mina böner; hon litade på varaktigheten af mina känslor och blef en lekboll för mina ombytliga passioner, ehuruväl de bättre känslorna hade en god bundsförvandt i hennes hjerta. Jag har felat. Jag stod en brottsling framför hennes skuldfria själ; men hennes hjerta uppfyllde alltid så herrligt det sköna budet: att löna ondt med godt. Sedan Mathildas öde blef mig bekant hastade jag till ett giftermål med Axels och Johannas mor. Men för att tysta samvetets röst, reste jag en gång hemligt till Mathilda för att få se min August och för att erhålla den förfördas tillgift. På min framställan att vilja draga omsorg om hennes framtid, svarade Mathilda: 'Du har blifvit rik, blifvit stor sedan du öfvergifvit mig, du lär tro att du genom penningar kan gifva mig ersättning för allt mitt lidande; men du skall se att äfven den svaga qvinnan kan vara stark, kan vara lugn äfven sedan hennes ungdomsdrömmar försvunnit. Det är ej rätt af mig att dömma dig till ständig ånger, att rycka dig ur din verksamhet för andras väl. Jag skulle då för den Högste få ansvara för ditt fåfängt förspillda lif — men'" — — —

— "Jag föll på knä för min englagoda Mathilda och sade: din stolthet är oädel; om du blott visste huru högt jag ännu älskar dig! Mathildas svar var kort men värdigt och sansadt. Hon slöt det kära barnet till sitt bröst, hopknäppte händerna och riktade till himlen sina blickar, tillkännagifvande att hjertat uppsände sina önskningar på bönens vingar till Honom, som så underbart leder våra öden. Hon bad, bad att allt hennes lidande måtte snart slutas, om det så vore Herrans vilja; ty detta vilkor fästade hon vid hvarje bönesuck, som uppgick ur hennes fromma hjerta. Då vi båda hunnit hemta oss, frågade jag med smärtans och ångrens hela ångest: hvar får jag söka tröst Mathilda, du förstår mig ej mer, eger jag något hopp om din tillgift?"

— "'Min förlåtelse eger du, jag vill ej uppskjuta längre med försoningen, ty jag behöfver sjelf ganska snart bedja om tillgift' — var Mathildas svar. Den scen som nu följde mellan oss två, så länge åtskiljda, såg och hörde ingen. Det var en af dessa själarnes sabbatsstunder, som vi ansågo alltför heliga att ens låta verlden ana dess tillvaro."

— "Ja, älskade söner! akten er att förföra oskulden; ty minnet af de lidanden, jag förorsakat Mathilda, har alltid förbittrat mitt lif. Ingen huld gestalt har kunnat bortjaga molnen ur min själ, ingen skingra oron i mitt hjerta, ingen fylla tomheten i mitt bröst; och då jag hörde att Mathildas hjerta hade stelnat, hennes kärleksfulla blick slocknat för alltid, då syntes mig att det enda som någon gång skulle kunna läka mitt samvetes sår, vore att nedstiga till henne i grafven. Jag tyckte min mannakraft bruten: Engel! utropade jag slutligen, jag följer dig snart: — men då höjde sig en röst i mitt innersta, som sade: 'Icke så! — du har ett mål att lefva för, du kan ännu godtgöra det onda du förorsakat' I min upprörda sinnesstämning ansåg jag denna ingifvelse komma frän Mathilda."