— Herr kapten, svarade komministern, doktor Hamster kanske skrifver och jag skall bevittna.
— "Hamster, säger ni! hvarifrän härstammar denne Hamster?"
— Han är son till en Mathilda Hamster, hvilken tidigt lemnade honom värnlös. Hon förkortade genom sorg sitt unga lif och anhöll på sin dödssäng att få anförtro sin späda son åt er första hustru, hvilken äfven vårdat honom med samma omsorg som sina egna barn, och påkostat hans uppfostran.
— "O Gud, bistå mig! äfven han är min son. Jag förförde den oskuldsfullaste och renaste qvinna, jag mördade hennes lugn — — — ah, gif mig ett glas vatten — öfvergif mig ej mina barn."
Alla utbrusto vi i tårar. Gubben föll åter i vanmagt. När han åter kom sig före, kallade han mig till sin säng.
— "Du pant af min och Mathildas första kärlek, kalla hit din mor — men nej, hon kommer ej — hon svarar ej. Det är så stumt omkring de dödas läger, vinden hviskar i syrénhäckarne, månan tindrar mellan löfven; men ingen svarar oss, då vi sitta vid den älskades graf och gråta och fråga — och gråta å nyo, derföre att vi intet fått något svar. Men när vi suttit länge — länge — så flyger en aning, liksom en stjerne-gnista genom själen, och för ett ögonblick se vi — men det är genast borta igen. Hvad var det som skymtade för vår själs syn, hvad var det som klingade i våra öron? — jo ett: välkommen efter! Således: välkommen efter, är de dödas tröst till de lefvande; och band efter band brista och hyddan lutar småningom, och det blir ljusare för anden. Men träffar på engång evighetens klara dag vår själs öga, då ryggar det tillbaka, då sluter det sig och förvillelsen träder i stället för klarheten. Tro är ett behof för menniskobjertat och dess törst efter ljus och sanning är redan början till tro. Men då folket vandrar i skymning och hjertat ej får tillfredsställa denna törst i okunnighetens ofruktbara öken, då går det likt Araben, som dricker kamelblod i stället för vatten, på sin ökenresa; då blir tron vantro och det himmelska sinnet fanatism; då badar sig den arma menniskosjälen liksom fogeln i sand, när den ej kan få vatten. Men se! jag tror att min Mathilda för mig öppnat himmelens port, för att visa mig en skymt af dess hemlighet. Månne det är så? — Mitt förstånd är förmörkadt, jag är således ingenting annat än en religiös vanvetting, ett af dessa ömkliga, halfsanna väsen, som flaxa och flaxa utan att komma till någon höjd, och likväl tro sig sväfva i högre rymder, ana mycket, men veta intet: som i en oupphörlig förvirring blanda tro med vantro, hopp med fruktan, kärlek med hat. Jag är karrikaturen af en himmelens son, och bibehåller, liksom karrikaturen, för att vara det, några drag som äro sanna, som i sjelfva deras skefhet bibehålla pregeln af något bättre. Hvar äro mina barn? — kommen alla hit. Axel — fortfor den gamle — jag vet att du och Johanna hafven anspråk på hela egendomen efter er mor: men efter Gud förlänar mig detta ögonblick, då jag ännu kan upprepa min önskan, så beder jag, att ni delen lika med dessa värnlösa flickor, hvilka äro fremlingar i detta land, der de icke en gång äga så mycket som en moders stoft att befugta med saknadens tår; anse dem för edra rätta syskon! Hafven I något emot denna önskan?"
— Jag uppfyller gerna och med glädje min fars sista önskan här på jorden, svarade Axel, och i detsamma omfamnade han alla sina syskon, samt sist mig, sägande: August, du har varit dyrbar för min mor, dyrbar för oss alla, du skall dela vårt väl, du som broderligt delat vårt ve!
Med tårfulla ögon och matt röst, utbrast vår gemensamma fader: "Sedan jag anammat den heliga nattvarden, dör jag nu nöjd och har intet mera att uträtta på jorden."
Innan beredeisen till denna heliga förrättning försiggick, sade komminister Mannert: Vet ni hvem det var som mötte er i trappan?
— Nej! svarade den gamle med bestörtning.