— Det är min pligt, mamsell; men tillåt mig först att föra en syster i era armar. Hon vill genom er söka och vinna ett samtal med sin far; jag hoppas, att äfven hon skall få smaka den himmelska glädjen, att hvila vid ett försonadt fadershjerta.
I detsamma inträdde Robert P. åtföljd af sin hustru.
Några få ord af komministern upplyste Johanna om förhållandet med systern. Under tiden voro Emilias blickar uppmärksamt fästade på Johanna. Hennes ögon hvilade bönfallande som en engels på den allvarsamma systerns drag. Hon ville i dem söka det systerliga hjertat, hvarom den andlige gifvit henne förhoppning. Den ädla Johanna, som förskräckt afhört komministerns förklaring af förhållanderna, såsom ock underrättelsen om att fadren var sjuk, talade några ögonblick med sin man och båda hastade derefter att med hjertiighet omfamna Emilia. Ida kom äfven ut och förestäldes Johanna. Imellertid gick jag till den gamle, som låg orörlig likasom i en dvala. Emilia inträdde skönare än någonsin, upprörd af de händelser, som inom så kort tid timat.
— "Hvar är min son?" pustade den gamle, hvilken återfått sansen. Utan omsvep upplyste jag då, att han var tillstädes, men jag tillade att återseendets rörelse skulle öka faran af hans tillstånd.
Gubben aktade ej min varning, utan befallte Emilia kalla in Axel.
Ynglingen inträdde, kastade en ångerfull blick på den döende fadren, störtade, utan att kunna framstamma ett ord, fram till sängen och tryckte hans iskalla hand till sina läppar.
Högt snyftande slöt fadren denna son till sitt hjerta, som han engång så omenskligt öfvergifvit, och utbrast endast: "min son Axel!"
Stum af smärta betraktade jag denna scen, utan att störa den heliga tystnaden.
Nu inträdde äfven Johanna och knäföll vid sin brors sida, under det komministern upplyste, att äfven hon vore hans barn.
— "Jag känner dig Johanna, mitt dyra barn. Ja, mina barn, denna dag är en redogörelses dag; I skolen stanna qvar här, jag vill upprätta mitt testamente. Komministern torde vara god och sätta sig ned för att skrifva."