— "Om jag dör, så är det ute med mina barn. Gud, om jag finge lefva ett år till! Känner ni min herre, att jag processar med Segermans barn? Går jag nu bort så här hastigt, så förklarar lagen mina stackars flickor för arflösa; de få då intet, de måste åter börja kämpa med fattigdom och brist, likasom den tiden då jag processade om min sednare hustrus arf, sedan hon afled i Köpenhamn, och hvilket arf hennes slägtingar ville förneka mig af skäl, att de trodde sig kunna öfverbevisa mig om att hafva haft falska betyg, den tiden jag gifte mig med henne. Jag tog det säkra för det osäkra och for öfver med mina båda flickor hit till Åbo, i hopp att ännu träffa min ovärderliga första maka, och bönfalla om hennes tillgift, samt föreställa henne mina båda flickor. Men så snart jag i Åbo erhöll den underrättelsen, att hon blifvit för längre tid sedan död, återstod mig icke annat, än att genast återvända till Köpenhamn och qvarlämna mina döttrar; och då kände mina flickor fatfigdomens börda. Något bevisligt ondt kunde man i Köpenhamn icke påbörda mig, utom att jag forbytt namn. Jag fick sådeles lyfta hälften af arfvet, och skulle fått alltsammans, om jag hade stannat qvar; men jag längtade att få hvila der min vagga hade stått. Ledsnaden öfverföll mig och den är ej annat än en slags olycklig hemsjuka, som tvingar anden att, för hvad pris som helst, återvända till det land, der hon först skådat dagens ljus. Nu är jag åter i detta land: alla illusioner hafva försvunnit, och blott den kalla, jernhårda verkligheten grinar emot mig med förvridna drag."

— "Känner ni min son Axel Segerman, som är löjtnant?"

— Ja, svarade jag, han är en bra karl. — — Jag hade således klart för mig min olyckliga moders förförare. De marter jag kände inom mig, voro tusenfalldiga. Jag hade så ofta suckat ve och förbannelse öfver den nedrige bofven, och nu låg han der, ett offer för den eviges hämnd, hvars domar äro outransakeliga. Jag samlade all min styrka, för att bibehålla lugn och svor inom mig att iakttaga en helig tystnad. Och dessutom: han var ju dock min far! —

— "Jag kan ej dö, vidtog åter den sjuke, innan jag får sluta min son Axel till mitt bröst och af honom bedja om tillgift för de lidanden, jag förorsakat hans mor. Han skall ock hafva en syster, född efter min bortresa, som lär heta Johanna; äfven henne önskade jag se. Var god och sänd bud till komminister Mannert, och bed honom kalla hit min son och min dotter, om de på något tänkbart sätt kunna anträffas; men mycket snart, medan jag ännu har full sans och krafter att förordna om min yttersta vilja."

Jag lemnade den sjuke, hos hvilken Ida ensam qvarstannade. När jag gick ut i salen, märkte jag att en förklaring egt rum emellan Axel och Emilia. Hon satt och höll Axels hand i sin; ymniga tårar sköljde hennes kinder, och han syntes äfven högst upprörd och skakad i sitt innersta. Jag närmade mig dem i den öfvertygelsen, att de hade lärt känna hvarandra; öppet ville jag säga Axel hvad jag tänkte, ty jag förutsåg att här snart skulle blifva ett afgörande ögonblick. Samla dina själskrafter Axel, började jag, då du på din faders önskan går att tala vid honom. Jag skall gå och bereda honom på din ankomst: men du får för all del ej säga honom, att det var du som störtat honom i det beklagansvärda tillstånd, i hvilket han för närvarande befinner sig.

Uti få ord sökte Axel öfvertyga Emilia om sin ånger och anhöll om försoning, och i det han stod upp betäckte han sitt ansigte med näsduken. Sansa dig och var en man, sade jag till honom; medvetandet att du ej med öfverläggning gjort det onda, bör ju styrka dig. Ännu en gång tog han Emilias hand, tryckte den och försäkrade vid Gud, att han var lika oskyldig som olycklig, samt tillade med själsstyrka: hvad som än kan hända mig, vill jag söka bära det som en man egnar och anstår. Om jag på något sätt kan försona mitt ofrivilliga brott genom att erbjuda dig och din syster min broderliga vänskap, så är jag er för lif och död! Vill du alltid vara min syster, Emilia får jag kalla dig syster Emilia?

— "Ja min bror," sade hon, i det ett par silfvertårar dallrade öfver hennes ögons klara blå botten, och de omfamnade hvarandra hjertligen.

Nu inträdde den efterskickade komministern, som ögonskenligen öfverraskades af Emilias och Axels omfamning. Uti komministerns blick skymtade för öfrigt ingen oro, ingenting som stack af mot hans alltid lugna väsen. Mig förestod att gifva honom upplysning om allt som hade tilldragit sig.

Mycket förundrad afhörde han min berättelse, men ännu mera bestört blef han öfver den gamle kaptenens andra giftermål och båda sednare barn. Men huru skulle jag skildra uppträdet i trappan mellan far och son? När jag, så skonsamt som möjligt, omtalat äfven detta, blef komministern rörd ända till tårar. Han beklagade Axels hårda öde, vändande sig derefter till Emilia, sägande: det är säkert mamsell Kindblad?

— Ack min herre! ni är en Guds tjenare, vill ni icke vara god och gå in för att tala vid min far, han har säkert ganska mycket att säga er?