— Ja visst har kapten fått sig en dugtig smäll; men ondt krut förgår ej så lätt.
— Han lefver således ännu — och hvar finns han?
— Han blef uppburen på sina rum och vårdas der af sina döttrar.
— Jag följer med dig, sade Axel Segerman. Vid öppnandet af dörren trädde Emilia emot mig. Vittnar ej er ankomst, sade hon, att ni är en Herrans engel, som åter besöker oss i nödens stund. Hon fattade min hand och ville ledsaga mig till den sjuke, men varseblef i detsamma Axel, hvilkens åsyn försatte henne i bestörtning.
— Mamsell Emilia, sansa er, för mig till er far! — Låt löjtnant
Segerman stanna qvar här; det är han som kallat mig hit.
— Löjtnant Segerman! utbrast Emilia.
— Mitt namn är verkeligen Segerman. Det som händt kan ej ändras. Jag har kommit hit, ej allenast för att förklara mig, utan ock för att godtgöra — om sådant mer kan ske — hvad jag oförvållande brutit. Gå in du, min värde vän Hamster, spara icke på din berömda skicklighet och tillåt mig att få stanna här så länge.
Ack min Gud! — tänkte jag — huru skall detta lyckligen slutas och jag skyndade till den sjukes säng. Här fann jag Ida sittande bredvid sängen badande hans tinningar. Så snart hon borttog handduken, igenkände jag genast den mystiske gamle mannen, hvilken jag en gång råkat på värdshuset och hvilken för några aftnar sedan bjöd mig in på societéten; han låg nu der sanslös, mållös och utan känsel.
— Tillåt mig mamsell, sade jag, i det jag tog den sjukes hand, undersökte pulsen och fann hufvudgärden blodig. Både blånader och djupa sår tillkännagåfvo, att här var ingen tid att förlora. Jag framdrog min lansett och öppnade ådern. Blodet framströmmade ur hans arm, hvilken ock tycktes vara skadad. Jag anade faran och beslöt att uppbjuda hela min förmåga för att åtminstone återkalla honom till sans. Detta lyckades mig småningom. Efter en lång pinsam väntan öppnade han ändtligen ögonen och sade med matt röst: Tack herre, tack! Ni har en stor belöning att vänta af den Högste för ert bemödande. Gör mig ännu en tjenst och säg mig, om jag har lång tid öfrig. Derefter suckade han tungt och tillade: "det är af mycken vigt för mina barn, att jag får känna mitt tillstånd. Jag önskade äfven att tala med notarien Snabbstedt; känner doktorn honom?"
— Jag svarade ja.