— Ack herr doktor, sade Emilia, får jag tillägga, i det jag beder er emottaga denna ringa gåfva, att den är hjertlig. Aftonen af vårt första möte skall lika lifligt som tacksamt alltid fortlefva i mitt minne. Ida och jag hade nyligen anländt till denna, för oss obekanta stad. Vi voro således främlingar och öfverallt allena. Vår far hade varit tvungen att resa ifrån oss ett par dagar efter, sedan vi landstego här. Vi voro således lemnade alldeles hjelplösa, och emedan vi hade föryttrat våra nipper och dyrbarheter, var jag alldeles utan tillgångar att få medicin åt min sjuka syster. Ni afhjelpte detta. Ingen dag har sedan dess gått förbi, utan att vi välsignande påmint oss er, och efter nu min syster också gjort personlig bekantskap med sin räddare, står för oss framtiden än ljusare, och vi önska er båda all jordisk lycka och välgång.

Sedan Emilia utsagt dessa sista ord, frambruto tårarne hos de båda flickorna. Ehuru väl det ej klär en karl att vara gråtmild, kunde jag dock ej förhlifva känslolös och äfven mina ögon fylldes med tårar. Jag tog ett hjertligt afsked. Emilia följde mig med ljus, hvarunder hon yttrade sin ledsnad öfver att hennes far icke var hemma till aftonen, men tillade, att han alltid säkrast träffas hemma om morgnarne.

Hela den följande dagen sysselsattes mina tankar, huru jag skulle kunna utforska dessa flickors lefnadssätt och förhållanden under den tiden jag först lärde känna Emilia. Slutligen trodde jag mig kunna få någon upplysning i den tarfliga lilla trädbyggningen, der jag såg dem första gången, då jag kom från kyrkogården. Jag gick dit och fick veta att en vaktmästarenka bebodde och egde den. Gumman träffades hemma och jag frågade om hon kunde gifva mig önskad upplysning angående ett par unga flickor som — — Säkert de från Köpenhamn, afbröt gumman mig. Jo, de hette Kindblad, må ni tro; de kommo hit på våren här om året. Hvad de lefde af vet vår Herre: men nog fick jag hyran med besked. Af solen fick de sin frukost och tårar var deras qvällsvard. Nog var de sedesamma menniskor och innerliga mot hvarandra. Syskon sade de sig vara; Gud ska veta hur det var, ty hvad behöfde såna der resande att säga sanningen. En gammal man hemtade dem hit och densamma förde dem härifrån. Med tårar skiljdes de ifrån honom, mod glägje emottogo de honom. — Gud välsigne dem, hederliga va de emot mig. Sörja gjorde de, stackars flickor. Sy kunde de, och det var också deras arbete. Men intet kan jag säga herrn, hvar de nu är — —

Jag lemnade gumman, som, ehuru ifrig att upplysa, dock icke kunde gifva mig några upplysningar af vigt. Jag ämnade gå hem, då jag under vägen träffade den hemlighetsfulla gubben, med hvilken jag, som läsaren torde påminna sig, engång kom i samtal på ett värdshus. Gubben hälsade vänligt på mig, påminte mig om vår sista sammanvaro och bjöd mig enträget på societéten för att dricka ett glas äggtoddy på aftonqvisten. Jag tackade för bjudningen men afslog den, emedan hans sällskap föreföll mig mindre angenämt, ja vidrigt. Han bad mig då besöka sig i hans qvarter, hvilket, på hans beskrifning, var i samma hus, som de unga flickorna bodde. Jag skiljdes ifrån honom, men följde på afstånd hans steg. Gubbens väg ledde åt Nikolaitorget framåt Arseniigatan. Vid hörnet af ett större hus stod en resvagn och en betjent vid vagnsdörren med en lykta i handen. Af skenet tyckte jag mig se och igenkänna Emilia Kindblad. Jag förmodade, att min förtrollerska skulle, måhända för alltid, lemna staden, och var just i begrepp att hälsa, då en bekant röst ropade: "god afton bror Hamster." Det var Robert P. med sin fru, min halfsyster Johanna, hvilka just kommit till staden i sällskap med Snabbstedt. Notarien skulle nu söka att åvägabringa förlikning mellan far och barn. Men den förre önskade process, ehuru barnen ville godvilligt afstå det mesta åt honom. Imellertid hade desse ett godt stöd i Snabbstedt; ty han hade en särdeles förmåga att uttrycka sig med lätthet, och han talade med hela värman af sin öfvertygelse, om hvad han verkeligen ansåg höra till hederns och ärans fordringar.

Hemkommen, sysselsattes mina tankar af den oförklarliga likheten emellan Emilia och Johanna. Med dessa tankar och med föresats att förklara Emilia min kärlek, så snart jag blef ense med mig sjelf att kunna lyckliggöra en maka, insomnade jag.

Sjuttonde Kapitlet.

Grymt du bedrog,
Lif med din hägring, som skimrande log.
Döden, ack! döden allena
Skall oss förena.

Följande dagen om aftonen, då jag spatserade af och an på mitt kammargolf, instörtade Axel Segerman med det mest förtviflade utseende. Jag frågade honom om han träffat sin far. Nej, svarade han, till min tillfredställelse. Men hjelp mig nu i en mycket värre affär och följ mig utan dröjsmål! Jag har genom ett förhastande kanske förstört hela min framtid, gjort mig olycklig — tag dina instrumenter med dig: jag vill under vägen berätta för dig hela förhållandet. — Vi följdes åt.

— Du vet hvar kamraterne L. och M. bo. Jag gick dit för att enligt öfverenskommelse följa med dem ut; men i anseende till de mörka trapporne gick jag vilse och knackade på en dörr som var belägen en våning högre, än jag trodde. En för mig okänd flicka öppnade och kom mig öfverraskande till mötes med ett ljus i handen; af min förlägenhet såg hon tydligt att jag gått vilse — och vid min ursäkt erbjöd hon sig att lysa mig ned för trappan. Med en artig komplimang skiljdes vi åt. Jag hade ännu ett par trappsteg qvar; men under det jag famlade i mörkret, möter mig en manlig basröst som genast i vredesmod öfverfoll mig med oqvädingsord; den obekante fattade mig dessutom i bröstet och ville hindra mig att komma undan. Uppbragt deröfver, då jag intet ondt visste med mig, fattade äfven jag min motståndare och gaf honom en sådan stöt, att farstun dervid gaf eko. Endast ett doft sorl hördes och allt blef tyst. Jag tviflar om mannens återfående, känner ej personen och vågar ej vidtaga några åtgärder till hjelp, utan beder dig förbindligast följa mig och göra hvad som står i din förmåga.

Med deltagande skyndade jag att hjelpa, om hjelp icke vore för sen. Men huru stegrades ej min bestörtning, då han förde mig till samma hus, der flickorna Kindblad bodde. Jag ilade trapporne uppfor, då jag möttes af en jungfru med lykta. "Jag är läkare, sade jag, har någon skadat sig här i huset?"