Ack! hvem teckna förmår din bild du himmelska flicka? —
Nog, jag är fången i eviga band, är en slaf af min kärlek! —

Efter ett års vistelse i Uleåborg återkom jag till det gamla goda Åbo, med tanken på fordna tider och på den lilla intressanta flickan, hvarom jag förut talat. Skyldigheten ålade mig att först helsa på mina vänner, och försigtigheten, att aldrig vidröra ett ämne som fortfarande lät mig lefva i sorgligt ljufva fantasier; det var mitt fasta beslut. Jag tänkte med deltagande på Axel Segerman och vid första mötet med notarien Snabbstedt fick jag veta att kapten Segerman var i Åbo och att man kunde taga för gifvet, att han skulle tillegna sig barnens egendom.

En afton då den "Fader- och Moderlösa Flickan" skulle gifvas, föll det mig in att besöka spektaklet. Jag tog plats i en loge på första raden, för att rätt beqvämt kunna öfverlemna mig åt åskådandet af det omvexlande skådespelet. Pjecen intresserade mig till den grad, att jag först närmare dess slut kastade en blick i närmaste loge. Jag blef som träffad af blixten då jag blef varse ett fruntimmer, som jag tycktes vara Johanna. Jag helsade och min helsning besvarades, men på ett eget sätt. Då fruntimret icke syntes vara beledsagadt af någon kavaljer, ålade mig artigheten att erbjuda mig till följeslagare. Jag skyndade derföre genast vid pjecens slut efter henne; men i det jag närmade mig, märkte jag att hennes vext var för späd för att vara Johannas, och hennes ljusblå ögon sade mig att hon var ingen annan än den fattiga flickan, som så beständigt varit föremålet för mina tankar. I stället att njuta af återseendets gladaste hänryckning, förbyttes min fröjd till en stum smärta; jag kände en het tår bränna min kind, då jag i stället för den torftiga drägt, som så väl anstod hennes rena väsen, nu fann henne vara elegant och fin. Hade hon kanhända förbytt denna klädnad på bekostnad af den sinnesfrid och det lugn, som, engång flydt, icke återkommer på denna sidan grafven?

Jag såg upp och träffades af hennes blick, hvari jag tyckte mig se den skönaste tår återspeglad i min. Var det blygsamhetens, tacksamhetens eller återseendets glädje, som framlockade tåren, eller var den framkallad af ångern? Detta hade jag ej ännu hunnit utforska, innan hon straxt efter min helsning slöt sin arm kring min och presenterade ett fruntimmer, hvilket gjorde henne sällskap.

— Herr doktor, detta är min syster Ida, hvars lif ni så ädelmodigt räddat. Vi hafva, utom afläggandet af den tacksamhet, som vi erkänna oss skyldige er, mycket annat att säga er.

Jag bjöd min arm åt hvardera af damerna. Detta var ett sannerligen eget ögonblick; ty jag visste ej en gång dessa fruntimmers namn. Imellertid förbjöd mig grannlagenheten att fråga dem derom och jag hoppades att händelserna skulle upplysa mig. Under det vi gingo gatan rätt fram, kunde jag icke underlåta att uttrycka min förvåning öfver min okändas nuvarande förändrade ställning samt uttalade det hopp, att hon äfven nu torde vara lycklig. Hon nedslog sina ögon och tycktes rörd. Jag afbröt ämnet och undvek att uppväcka minnen, som måhända för henne kunde vara både sorgliga och obehagliga. Jag frågade slutligen, om hon kände mitt namn.

— Jag vet blott att ni är läkare. Mitt namn är Emilia Kindblad: min far har varit kapten vid ett regemente på Jutland i Danmark. Vi önske, både jag och min syster Ida, att ni herr doktor är god och följer hem till oss, på det jag får bjuda er ett minne af den stund, jag första gången såg er, då ni så ädelmodigt med er gåfva räddade min systers lif. I denna bön instämde Ida med skälmskt smålöje. Jag vacklade väl i början uti mitt beslut, huruvida jag skulle följa med eller icke, särdeles som jag tyckte mitt inre värde förringadt, då det gällde att emottaga belöning för en så obetydlig tjenst. Slutligen segrade dock intresset för de unga damerna.

Vi kommo snart fram till deras boning vid Arseniigatan och inträdde i en väl möblerad sal, hvarest en tjensteflicka kom oss till mötes med ett par brinnande vaxljus. De unga damerna aftogo sina kappor och bådo mig göra detsamma. Jag stannade qvar och i hast uppdukades en så kallad thésoupér. Den skämtsamma Ida föreföll mig ganska näpen och underhållande, men tillika okonstlad. Man tyckte sig hos henne finna en viss, icke ringa grad, af bildning, men utan den minsta portion af förställning. Jag erfor hos henne ett fint omdöme; hon talade med lätthet och upprepade ofta nog, att hon mera tyckte om Köpenhamn än Åbo.

Jag märkte af deras uttal att de begge systrarne icke alltid varit bosatte i Finland. Deras sällskap var i det hela så angenämt, att jag var ledsen öfver att icke förr hafva varit i tillfälle att göra deras bekantskap: men jag gladde mig dock nu deröfver att framdeles få förnöta någon ledig stund hos dem. Jag kan ej neka, att Emilia hade fått ett mägtigt inflytande öfver min själ. Hennes eldiga blick sväfvade ständigt för mig och jag frågade mig, hvårföre jag, då hon första gången väckte min uppmärksamhet, försummade att göra för henne hvad mitt hjerta önskade.

Konversationen för aftonen var slut; jag tog min hatt och skulle begifva mig hem då Emilia framräckte en annotationsbok, deri hon med snabbmåleri föreställt Nikolaitorget i Åbo, der vi första gången träffades.