Uleåborg den 6 Augusti 18—.
Tack broder för din skrifvelse; den var för mig en välgörande och uppvärmande vårflägt, en angenäm erinran om förflutna tider. Du får nu härmed emottaga mitt afsked från Uleåborg. Provincial-läkaren Linder är nu hemkommen från sin utrikes resa och för mig återstår ej annat, än att göra afskedsvisiter och packa in mina effekter. Jag måste uppriktigt tillstå, att jag skiljer mig från Uleåborg med verklig saknad. Du inbillar dig säkert genast, att någon hjertaffär är orsaken härtill; men detta kan jag på min ära försäkra dig icke är fallet, och för att fullkomligen öfvertyga dig — du som är en sådan Thomas i dylika saker, och som tror, att hvarje karl, likasom du sjelf, nödvändigt måste hafva en flamma å hvarje ort dit han kommer, för att kunna trifvas derstädes, — vill jag endast erinra dig om min lilja i Åbo. Du skrattar häråt och jag kan icke hjelpa det; men det har blifvit en fix idé hos mig — kalla det svärmeri om du vill — att jag kommer att återse denna intagande varelse och under andra förhållanden än dem, under hvilka hon först uppenbarade sig för mig. Ty att hon icke är det, hvad skenet utvisar, derom är jag fullkomligen öfvertygad, och väntar tålmodigt att ett gynnsamt öde slutligen skall framställa henne för mig uti hennes rätta gestalt. Oaktadt jag, som sagdt, icke lemnar några fugtiga himmelsblå eller bruna ögon efter mig, så förefaller det mig som om det icke skulle stå rätt till med mitt lugn, då jag nu skall gå att säga de personer ett, troligen evigt, afsked, med hvilka jag lefvat nära ett års tid på en förtrolig fot och af hvilka jag njutit så mycken vänskap och välvilja.
I Uleåborgs tärnor, lysande genom er skönhet, ert förstånd och ert
hjertats godhet, I skolen ständigt erinra mig de glada stunder —
stunder outplånliga utur mitt minne — hvilka jag tillbragt uti
edert sällskap:
De skola stå uti mitt minne
Som Pharus eld på fjerran strand;
Som tröstens engel står derinne
I templet vid en offerbrand.
I hafven dessutom öfvertygat mig att en man, med huru stora anspråk
på bildning och salongsvana somhelst, aldrig kan hafva ledsamt i
edert sällskap.
Men äfven I mina jemnäriga umgängeskamrater och vänner, emottagen mitt tacksamma farväl, ty edert angenäma sällskap kommer jag äfven att med tacksamhet alltid påminna mig.
Tills i öfvermorgon har jag bestämt min afresa från Finlands tredje stad, det trefliga Uleåborg och tänker afpassa resan så att jag den 15 i denne manad på aftonen inträffar i Åbo, hvarest du jemte öfrige vänner kunna träffa mig på societén, der jag tager in. Efter ungefär ett års skiljsmessa få vi då åter gifva hvarandra ett trofast handslag! — Laga för all del att du genast vid min ankomst kan traktera mig med din komposition af ryssarnas brulleau, hvaraf vi under sista sammanvaron i Åbo voro så intagna, och genom hvars preparation du i Upsala förvärfvade dig ett odödligt namn i Bacchi lag. — Mera då vi råkas.
Din vän
G. Hamster.
Sedan jag slutat mina afskedsvisiter, reste jag från Uleåborg den 8 Augusti 18—, åtföljd af en stor del utaf stadens yngre och äldre herrar, hvilka beledsagade mig till första gästgifvaregård från staden, Kembele, om jag rätt minnes. — Derstädes sprungo ett par dussin champagnekorkar i det icke alldeles hvita gästkammaretaket, och vi skiljdes under fräsande tårar, hvarefter sällskapet, en del ännu tårögda, återvände till Uleåborg och jag fortsatte min väg derifrån.
Sextonde Kapitlet.